Predikan 4 söndagen i fastan 2022

Att vigas till jungfru Marias rena hjärta  

I fredags kväll, den 25 mars, Herrens och Jungfru Marias bebådelse, kunde många delta i nå­got ovan­ligt, kan­ske kyrkohis­toriskt. Vår påve Franciskus vigde Rysslands och Ukrai­nas folk till jung­fru Marias rena och obefläckade hjär­ta. Men han vigde ock­så alla som deltog, kyr­kan och hela mänskligheten. Tillsammans med påven i Rom bad ock­så alla ka­tolska biskopar världen runt samma bön[1]. Den bads i kyrkor och klos­­ter. Även i denna klos­terkyr­ka deltog vi i denna uni­versella vigningsbön.

    Det var en bön, men sam­tidigt något mera. En överlåtelse och en vigning. Vid sär­skilda tillfällen genom historien har kyrkan gjort så. Bönen kan enklast förstås som en förbön, först och främst för Uk­raina och Ryssland. Men den kallades också en vigning. Man och hustru viger sig åt var­andra. Munken och nunnan vigs åt Gud vid sin profess. Här bå­de vigde vi Ryssland och Ukraina, samtidigt som vi själva vigdes åt Marias rena hjärta, som visade bönens riktning och av­sikt. Mönstret ser vi i Marias egen överlåtelse när hon sade sitt rena och villkors­lö­sa ja till Guds vilja: ”Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig efter ditt ord”, nyckel­re­pliken i den mänsk­liga historien. Hennes rena och odelade hjärta är det tyd­li­gaste exemp­let på både vigning, överlåtelse och bönesvar. Hennes överlåtelse var hel och odelad eftersom den gavs genom den nåd som fyllde henne. Samtidigt väntade Gud på hennes fria svar åt denna Guds nåd och utkorelse.

    Vår bön i fredags vigde och infogade särskilt Ukraina och Ryssland i Guds goda plan och vilja, med Marias hjärta som det tydligaste exemplet på vad som då kan ske. Marias ”bönesvar” var ju hennes Son, Fredsfursten. Hela kyrkan och varje del­tagare vigdes till samma Guds vilja – nu med vår moder Maria som både stöd, tröst och förpliktande föredöme.

    Det hjälper oss att intensifiera fastetiden, nu när vi har följt den till hälften. I kol­lektbönen bad vi om ”trons iver och kärlekens glädje”. Det är att följa apostelns ma­ning i andra läsningen: ”Låt försona er med Gud!” Jungfru Maria är den helt för­sona­de och återlösta människan. Maningen att verka för fred och för­so­ning blir inte främst en moralisk appell. Den blir vårt svar på vad Gud har gjort för och med oss när han ”försonade hela världen med sig genom Kristus. Honom som Gud gjorde till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med hans rätt­fär­­dig­het”.

    Hur denna försoning och överlåtelse kan se ut hörde vi i dagens evangelium om de två sö­ner­na. Från det sämsta utgångsläget kan människan steg för steg närma oss Marias rena och odelade överlåtelse. Den yngste sonen missbrukade sin frihet och förslö­sade sitt arv, sin substans, som det kunde översättas. En träffan­de bild för vad västerlandet har gjort med det evangelium som är källan till dess framväxt och kul­turella och moraliska rikedom. Vad har en sekulär kultur att erbjuda som försoning och grund för fred och enhet om kriget i Uk­rai­na spri­der sig?

    Den för­lorade sonen kom till besinning och vände till­baka hem. Han möttes av fa­derns öpp­na famn. Men hur gör den som inte längre vet att det finns en Fader? Som inte läng­re vet hur män­niskan ”kommer till sig själv”, som uttrycket ”komma till besin­ning” be­ty­der. Som inte längre vet att hon är skapad och älskad av den Gud som vi­sat sig som vår Fader genom sin Son, den Son som försonat oss alla med Gud. Utan en Fa­der upp­löses banden mellan sysko­nen. ”Låt försona er med Gud!” sade aposteln. Det är vår moder kyrkan som uppmanar oss att vända om och vända hem, den mo­der vars ansikte vi tydli­gast ser i Maria.

    Men i liknelsen möter också andra personer. Till exempel daglönarna. De som gör sin plikt och förväntar sig lön. De anständiga och skötsamma, men som förlorat sin tro. Också många troende lever som daglönare. De försöker följa buden och aktar sig för att begå allvar­liga synder. Bra så. Men drivkraften är hoppet om lön. De vill kännas igen som ”goda kristna och goda katoliker”. Men när ingen ser dem går de på farlig mark, ty lusten att syn­da finns kvar. De har ofta svårt med barm­härtighet och generositet och tålamod. De har lätt att döma. Nå­got saknas.

    Det som saknas är vad som skymtar fram i faderns ord till den äldre sonen, han som stannat hemma och aldrig överträtt något av buden. Fadern försöker få honom att delta i glädjen över brodern som kommit hem. Fadern säger: ”allt mitt är ditt”. So­nen äger redan allt, men han levde som en daglönare. Hans dom över brodern av­slöjar hans trånga hjärta. Son eller dotter i andlig mening är den som förstått att männi­skans kallelse är större. Det är vad vi ser i den himmelske Faderns Son Jesus Kris­tus. Han sä­ger: ”Min mat, min vilja, är att göra hans vilja som har sänt mig”. När fadern i liknelsen säger till sin äldste son, ”allt mitt är ditt”, så skymtar Jesu förhållan­de till sin Fader fram. ”Allt vad Fadern har är mitt.” Han är inte bara vårt före­döme. Han ger oss del av sig själv, hans kraft att vilja det goda, att äls­ka att göra det buden krä­ver. Det goda flyt­tar in i hjärtat, och då behövs inga ytt­re kontrollanter. Så be­skri­ver den helige Benedictus den broder som blivit ödmjuk. Han gör det goda inte läng­re av räd­s­­la, utan av kärlek till Kristus. Det goda har blivit en vana och dygden en lust. Tydli­gast ser vi det hos Maria, som utan villkor bejakade Guds vilja. Det är den yttersta orsaken till att vi vigs åt Marias rena och obefläckade hjärta.

    Hon lät sig vigas åt denna överlåtelse och kunde ta sin sons ord i sin mun: ”Min mat, min vilja, min lust, är att göra hans vilja som har sänt mig”. Hon var därmed fri i ordets djupaste mening. Hon var fylld av nåd och samverkade utan förbehåll med denna nåd. Hon blev därmed allas vår moder. Hon förmedlar Sonens nåd till alla sina barn. Vid bröllopet i Kana, som vigningsbönen den 25 mars berättade om, säger hon till tjänarna: ”Gör vad han säger till er”. Det ledde till att vattnet förvandlades till vin av bästa slag. En bild för överlåtelsens och vigningens obegränsade möjligheter.  

    Bröllopet i Kana fortsätter i den heliga eukaristins förvandling av vinet till den kalk som flödar över för att förvandla oss till människor fyllda av hopp. Dagligen viger des­sa sina liv åt Marias rena och obefläckade hjärta. De blir fredsstiftare. På vägar som endast Gud känner förmedlar de den fred som endast Kristus kan ge. Själva säger de som Maria: ”Jag är Herrens tjänarin­na. Må det ske med mig efter ditt ord”.

    Det är vad vi gör när vi deltagit i den eukaristiska vigningen på altaret och vid den heliga kommu­nio­nen säger vårt:

    Amen.

                                                                                                   pater Ingmar Svanteson  

[1] Bönen finns på Katolska Kyrkans hemsida.