Predikan 2 söndagen i fastan 2022

1 Mos 15: 5-12, 17-18; Ps 27: 1, 7-9, 13-14; Fil 3: 17 - 4: 1; Luk 9: 28b-36

Lyssna för att se

När oron stiger över vad som händer i världen tar Kyrkan med oss upp på förklaringsberget. Det kan tyckas fromt i överkant. Behöver vi inte något konkretare för att befrias från oro och ångest? Svaret är att det inte finns starkare botemedel än just detta evangelium.

    Redan i kollektbönen hörde vi en sammanfattning. Gud bjuder oss att lyssna till sin Sons ord. Vi bad att detta lyss­nande skulle bli vår ”andliga föda”, så att vi med vårt inre öga kan se den härlighet som ger oss både klarsyn och hopp.

    Det första är den bjudande befallning som lärjungarna fick höra på ber­get: ”Lyssna till min älska­de Son!” Lyssna till honom och låt inte mediernas rapporter ockupera hjärtat. Människan vill gärna se direkt, men evangeliet är så starkt att det skulle blända oss. De tre apostlarna fick se en skymt av det. Vi får bereda oss att se genom att lyssna till Guds ord. För att ordet skall väc­ka tron som en för­sta insikt. Tron kommer genom lyssnande, lär oss aposteln.

    Vi hörde i evangeliet att Jesus samtalar med Mose och Elias. De representerar lagen och profeter­na och därmed hela det gamla förbundet. De samtalar med Jesus, som instiftat det nya förbundet. Sam­talet visar att de båda förbunden hör ihop och bekräftar varandra. Hela gamla testa­mentet be­kräf­tas och fullbordas av Jesus. Petrus har strax före dagens händelse bekänt att Jesus är Guds Mes­si­as. Nu bekräftas det av Faderns röst ur molnet: ”Detta är min son, den utvalde”. Evangelisten Lu­kas skall efter Jesu upp­ståndelse be­rätta om Emmauslärjungarna. De får höra hur Jesus, med början hos Mose och alla pro­feterna, för­klarar att hela Gamla förbundet är en förberedelse för honom. Ja, än mer. Det står överallt om ho­nom i skrifter­na. I ord, bilder och händelser skymtar det fram att Mes­sias måste lida, dö och uppstå och så gå in i sin härlighet. Samma tre lärjungar som var med på förklaringsberget skall också vara med i Getse­ma­ne där Jesus bejakar sin väg och överlåter sig åt Faderns vilja. Lukas säger att Mose och Elia ta­la­de om Jesu ”uttåg ur världen”, det som fullborda­des i Jerusalem under den judiska pås­ken och därmed fullbordade den. Här på förklaringsberget får de tre lärjungarna i förväg se hur hans ansikte förvandlas. Hans klä­der blir vita och lysande med ett ljus som ingen konstnär kan framstäl­la. De får se en skymt av det gu­domli­ga ljuset. Messias väg genom lidande och död är en väg in i här­ligheten. De tre lärjungarna får se ljuset i förväg för att härda ut i mörkret.

    Vi som inte var med får befallning att lyssna till hans ord. ”Detta är min son, den utvalde, lyss­na till honom.” I kollektbönen bad vi att det skulle vara ”vår andliga föda”. Och föda måste människan inta varje dag. Det är vårt vapen mot oro och ångest. Ju mera vi läser om krig och övergrepp, desto mera måste vi läsa Guds ord och be. Precis det som fastetiden manar oss till. Så att vi steg för steg för vårt inre öga ser det inga medier ser, vem som egentligen styr och har makten. Den vi lyssnar till är inte vem som helst, utan hela universums A och O, begynnelsen och änden till alltsammans. Den som skapat oss och den som en gång skall döma oss och upprätta sitt eviga rike, där han vill ge oss del av sin gudomliga härlighet. Den kropp vi har och som snart skall dö, skall förvandlas och bli lik den kropp han har i sin härlighet och som lärjungarna fick se på berget. Paulus talade om det i andra läsningen. Han klagar först över de många som är fiender till Kristi kors. Ett annat krig skymtar fram.

    Bakom det krig som nu pågår i vårt Europa pågår hela tiden detta andliga krig, kampen mel­lan Kristus och Lögnens furste. Och vilket av dessa välden som människan väljer att tillhöra och en gång evigt skall leva i. Jesus frågar vid ett annat tillfälle: ”Skall människosonen, när han kommer, finna tro på jor­den?” Paulus klagar över alla de som bara tänker på ”det jordiska”. De må sedan bo i Ryss­land, Ukraina eller Sverige. Aposteln vittnar om en fri­het som är oberoende av de jordiska vill­koren. I ett annat av sina brev skriver han: ”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting bety­der mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår”.  Här skriver han: ”Vårt hemland är himlen. Däri­från vän­tar vi den som skall rädda oss. Han skall förvand­la den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att un­derlägga sig allt”. Aposteln Jo­han­nes, en av de tre som var med på berget, säger: ”Detta är den seger som har övervunnit världen, vår tro”.

    Den tron uppmanar oss att göra allt vi kan för dem som drabbas, mördas och kastas i anonyma massgravar eller tvingas på flykt, men den ser klarare och längre än vad de klokaste bland männi­skor gör. Ingen människa hade gett apostlarna den insik­ten. Det var en röst från himlen som befallde dem att lyssna till hans Son.

    De tre som togs med upp på berget fick se det himmelska ljuset i Sonens ansikte. Vi som inte var med får lyssna oss fram genom att lyssna till Guds ord. Men vi får också något mer – en försmak av Kristi för­här­ligade kropp. Den ges i den heliga eukaristin, som är närvaron av Kristi eviga offer. Vi hörde om en före­bild till det offret i första läsningen. Abraham, trons fader, frambar ett offer som kan tyckas främ­mande för våra sinnen. Men något kan vi förstå. Det kom en förskräckelse över Ab­raham och ett stort mörker. Och ”när det hade blivit alldeles mörkt, syntes en flammande låga som for fram mellan styckena (av de offrade djuren)”. På den da­gen slöt Herren ett förbund med Abra­ham. Det är en förebild till det nya förbundets eviga of­fer, det som Jesus frambar genom sin död på korset och som Fadern tog emot i hans uppståndelse. Abraham fick se en skymt av den Gud som liknas vid en eld, en kärlekens förtäran­de eld.

    Samma eld tänds inför våra ögon på altaret i varje eukaristi. De som var med vid denna kyr­kas invigning kommer ihåg hur en eld tändes på altaret. Det var en symbol för den eld som brinner i varje eu­karisti. Den gudom­liga kärlekens eld. Den elden lyste som en låga som for fram mellan styckena i Abrahams offer. I eukaristin skymtar den fram däri att Kristi blod i kalken är skilt från kroppen i brödet. Det eviga förbundets offer. Samma ljus lyste fram i Jesu förvandlade ansikte. I hans förhärligade kropp. Det är den kroppen som kom­muni­kan­ten får del av. Redan psalmisten sjung­er: ”Smaka och se att Herren är god”.

    Må vi lyssna till Guds älskade Son. Må våra ögon öppnas, så att vi befrias från det eviga mörk­rets välde och är beredda när han kommer åter i härlighet.

    Amen.

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson