Predikningar Ingmar Svanteson

Traditionen säger att S. David var en benediktinmunk i England, som kom till Munk­torp i Västmanland på 1000-talet. Historikerna är tvek­sam­ma eftersom de historiska källorna är sena, men ibland vet trons folk bättre. Han blev Västmanlands skyddspatron. David vittnade i ord och liv om den Herre som i evan­geliet botar en spetälsk man. Det sker som svar på dennes bön: ”Herre, vill du, så kan du göra mig ren.”

De första munkarna kände igen sin kallelse i profeternas. När den he­lige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. På iko­ner i kloster ser man honom ofta till­sammans med Ma­ria vid korset. Om man jämför profeten med prästen ser man tydligare. Präs­ten får sin kallelse bekräftad och för­medlad av kyrkan. Pro­fe­ten får den direkt från Gud. Ibland redan innan han är född.

Abram klagar över sin barnlöshet, men får löftet om en arvinge ur hans eget liv. Denne arvinge skall mångfaldigas till en enormt an­tal: ”räkna stjär­norna… så skall din säd bli”. Ur den ende skall bli de många. Vi skymtar konturerna av Kristus och hans Kyr­ka. Abram trodde på Herren, och denna tro räknas honom till rättfär­dig­het. Aposteln Paulus skall långt senare tala om trons sköld. Redan Abram fick höra det:  ”Frukta inte, Abram, jag är din sköld.” Tron på Herren ger oss en sköld mot tvivel och klenmod.

Abraham, eller Abram som han först hette, var generös och lät sin bror­son Lot välja var han ville bo, när landet blev för trångt för deras växan­de boskapshjor­dar. Denne valde den rika Jordanslätten. Abrams frikostighet blev snabbt belönad, om än i hoppet. Han fick lyfta upp sina ögon och se i alla väderstreck och dessutom över tidens gränser. Hans säd skulle bli som stoftet på jorden. I honom skulle alla släkten på jorden bli välsignade.

”Åt din säd skall jag ge detta land.” Abraham uppmanades att bryta upp till ett nytt land. För de troende be­tyder det inte ett geografiskt land utan vägen till det egna och renade hjärtat. ”Uppbrottet” sker när det hjärtat renas från främmande makter och män­­niskan tar det rena hjärtat i besittning. Guds rike föregrips.

För att det i hjärtat skall bli alldeles lugnt. Evangelisten Markus berättar hur Jesus stillar den häftiga stormen och det blir ”alldeles lugnt”. Lärjungarna grips av stor fruktan och frågar: ”Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.” Händelsen den kvällen på Genesarets sjö berättas för oss för att det i våra hjärtan skall bli ”alldeles lugnt”. – Aposteln uttrycker samma sak, men med andra ord: ”Det gamla är för­bi”, oron har lagt sig, ”nå­got nytt har kommit”.

”Se på himlens fåglar, se på ängens liljor. Gör er inga bekymmer.” Jesus uppmanar oss att se. Se, för att befrias. Världsliga bekymmer gör människan bunden och ofri. Orsaken är att hon sän­ker blicken och begränsar synfältet. Jesus uppmanar oss: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet”. Det hög­sta goda är ingen fiende till det näst högsta, Guds goda skapelse. Men det högsta måste vara det första. ”Sök först… så skall ni få allt det andra också”.

Paulus sänker sig till korinthiernas nivå. Han skryter och talar ”i dårskap”. Han är hebré, israelit och en Abrahams ättling, som andra judekristna. Han har tjänat Kris­tus ännu mer. Hans merit­lista är överväldigan­de: fängelse, spöstraff, ste­ning, skeppsbrott, faror, arbete, vaka och slit. Men så anar man listen i hans dåraktiga tal. ”Om det ändå skall skrytas, vill jag skryta med min svaghet”. Allt han har gjort och blivit utsatt för är ett vittnesbörd om något annat. Nå­gon annan har verkat i hans svaghet. Därför vill han skryta med sin svaghet.

Paulus ”vill överlämna en ren jungfru” till Kristus. Han har ”tro­lo­vat” församlingen ”med en enda man, Kristus”. Han jämför sin egen iver med Guds svartsjuka kärlek. Men falska lärare har trängt in i församlingen och han är rädd att deras ”tankar skall förföra och locka bort de troende från upprik­tig­heten och renheten gentemot Kristus”. Sådan förförelse kan ske genom halvsanna eller vilseförande lä­ror om Kristus och hans Kyrka.

”Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta.” Summan av en människas liv är sum­man av de beslut hon fattat. ”Den som sår snålt får en snål skörd och den som sår rikligt får en riklig skörd.” Ändå får det inte bli ”gärningslära”, den förrädiska tron att männi­skan kan fräl­­sa sig själv genom god vilja (pelagianism), som kännetecknas av samman­bitna tänder och förakt för de svaga.