Predikningar Ingmar Svanteson

Allvarligt men hoppfullt. Det ser hotfullt ut i världen nästan vart man vänder blicken. Bå­de för folken och för den jord vi lever på. Under slutet av kyrkoåret hör vi lik­nan­de tongångar också i mäs­sans läsningar. De är sna­rast ännu mer dramatiska. Den första läsningen ur Daniels bok talar om en nöd, ”vars like inte har funnits, allt ifrån den dag då människor blev till”. Jesus talar om hur ”so­len skall förmörkas och himlens makter skakas”.

Vishetens bok berättar vad som hände folket i Egypten. Under nattens dju­pa tystnad svingade sig Guds allsmäktiga ord ner till jorden, för att förgöra ond­skan och befria sitt folk. Ett moln täckte lägret och en framkomlig väg höjde sig ur Röda havet. Det var en profetia om Guds Ord som blev män­niska och föddes av en kvinna, överskuggad av den helige An­­des moln. Det bör­ja­de i en krubba och fullbordades på ett kors. Fienden förintades och de som tog emot honom fick rätten att kallas Guds barn.

Theodoros, d. 826, blev ledare för Studiosklostret i Kon­stanti­no­­pel. Det monastiska livet blomstrade, den liturgiska bönen, studier och manuellt arbete. Han lade den teologiska grunden till den krist­na bild­kons­ten, iko­­nografin. Motståndarna till att avbilda Kristus sade att Gud in­te låter sig avbil­das och att Kristi mänskliga kropp är ointressant. Med stöd av Kyrkans tro svarade Theodoros att Kristi två natu­rer, den gu­domliga och den mänsk­liga, är förena­de i en per­son. Det är den per­so­nen som av­bildas. Det är hans ansikte vi söker. Han fortsätter att sö­ka och se människan. Vi ser för att bli sedda.

Mar­tin av Tours ger en bild av smittande och hoppfull gläd­je. Den lyser fram när han delar sin mantel med den frysande och fat­tige tiggaren. I drömmen får han se Kristus som den frusne, iklädd Martins mantel. Det är samma hoppfulla glädje i Jesajas profetia om Her­rens tjä­na­re: glädje för de ödmjuka, läkedom för de förkrossade, frihet för de fångna, befrielse för de bundna, tröst för de sörjande och be­drö­­vade.

Leos den stores predik­ningar hör till kyrkans lev­ande minne. Det är hans röst som varje jul för­kunnar: ”Upp­täck din värdighet, o kristna människa!” Leo bekräftade kyrkomötet i Kalcedon 451 om att Kristi gudom­liga och mänsk­liga naturer inte fick sammanblandas men ändå var förenade i en per­son. De för­sam­lade biskoparna utropade: ”Petrus har talat ge­nom Leo!” Däremot för­sökte han inte förklara hur de två naturerna är förena­de. Den ödmjuka tron vet det.

”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.” Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner fram under templets trös­kel. När vattnet rinner ut i havet blir dess vat­ten sunt och längs flodens stränder växer alla slags fruktträd upp, vars frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom. Allt får liv där strömmen rinner fram. Bakgrunden är den källa som rann fram i paradiset. Visionen når sin full­bordan i bibelns sista kapitel, där en flod rinner fram från Guds och Lammets tron. Begynnelsen når sin fullbordan.

Boken Salomos Vishet är skriven långt efter kung Salomo, ett knappt århundrade före Kristi födelse. Den är skriven på grekiska i Alexandria. Den talar om den vishet som avslöjar och skyr svek och beräk­ning. Visheten är mer än en tanke eller en idé. Det står att vis­he­ten ”älskar människan”. Den får per­sonliga drag. Hon bevakar omutligt människans tankar och hör alla hennes ord. Kyrkan har sett den som en profetia om både Kristus, Ordet, och om Anden.

Två fattiga änkor som föredömen. Vi hör om två änkor i dagens läsningar, den ena i Sárefat på profeten Elias tid, den andra i Jerusalem på Jesu tid. Vi känner inte deras namn, men de är våra föredömen. Änkan i Sarefat levde under en tid då Gud prövade sitt folk genom flera års torka. Ingenting växer. Nu har det gått så långt att hon samlar ved­pin­nar för att av sitt sista mjöl och den olja som är kvar laga till något för sig och sin pojke. Sedan väntade svältdöden. Profe­ten Elia får veta det, men han ber henne att först baka en liten brödkaka åt honom. Han uppmanar henne att inte vara rädd.

”Hälsa varandra med en he­lig kyss.” I sista kapitlet av sitt Romarbrev kallar aposteln bre­vets budskap ”en hemlighet” som före honom varit ”outsagd”. Brevet ”ut­sä­ger” och för­klarar denna hemlighet, för att ”alla folk skall föras till lyd­nad i tron”. Många av de stora teologerna har försökt förklara Romarbrevet, men ”hem­ligheten” förblir svårfångad, till synes omöjlig att slut­giltigt fånga i ord.

Paulus sammanfattar sitt väldiga romarbrev. Han kallar sig ”Kristi Jesu tempelpräst”. Han förvaltar Guds evangelium och för hed­ningarna till trons lydnad, genom Andens kraft. Så sprids ”evan­ge­liet från Jerusa­lem åt alla håll”, från Illyrien vid Adriatiska havet till Spanien i väst. Han är inte bara förkunnare. Han är präst i det nya förbundets tem­pel. Det nya förbundets prästämbete fullbordar vad prästerna gjorde i det gamla. Dess uppgift är att bära fram hedningarna som ”ett offer som är helgat genom den heliga anden och som Gud därför tar emot”.