Predikningar Ingmar Svanteson

Under veckan har vi i kollektbönen bett och hört: ”Gud, vår Fader, inget finns som undandrar sig din försyn”. Någon leder och styr allt som sker, både i våra egna liv och i hela mänsklighetens. Men Guds försyn har också medaktörer, människor och änglar. Vi har hört om ängeln Rafaels medverkan i det som hände Tobit. Samtidigt var ängeln beroende av att Tobias följde ängelns anvis­ningar. Så skedde och det ledde allt till ett lyckosamt slut. Försy­nen är inte ett operson­ligt öde. Människan är inte en lekboll för opersonliga makter.

Familjedramat slutar lyckligt. Tobit får sin syn tillbaka, och dess­­utom sin son och en svärdotter. Tobit prisar honom som ”slog, men åter förbarmade sig”. Han går ”med långa kliv och i sin fulla styrka” genom Nineve för att möta och ta emot sin svärdotter. Hans son Tobias för sin hustru till fadern. Däri skymtar något stör­­­re.

Tobias är ivrig att fullborda sitt ärende och få Sara till hustru. Sju män har dött på bröllopsnatten, men Tobias använder de verktyg han fått genom Rafael och fienden drivs på flykten. (Läs gärna To­­bits bok i sin helhet.) Sju män? Det låter nästan makabert. Inför sådana händelser eller ord spanade ofta kyrkofäderna efter en djupare me­ning.

Både Tobit och Sara är djupt förtvivlade. De vill inte leva längre. Tobit skymfades av sin hustru. Sara skymfades av sin tjänsteflic­ka för att kväva sina män. Hon överväger att ta sitt liv. Men båda ber. ”I ett och samma ögonblick nådde bådas böner fram till Guds här­lighet, och Rafael sändes ut för att ge dem bot.” Tobit blir Sa­ras svärfar och det hela slutar lyckligt.

Justinus Martyren (d. 165) är en av kyrkans första s.k. apologe­ter. Med förnuftiga argument försvarade han tron och kyrkan mot ont förtal. Han vägrade att ”offra till gu­dar­na”, trots att han visste att marty­riet väntade. Myntet med kejsarens bild var avskytt av judarna, men att betala skatt är inte avguderi. Jesus flyttar ner frågan på ”an­d­ra plats”, efter det förs­ta och vik­tigaste, att ge Gud det som tillhör Gud. Och då finns goda skäl att ge ”kejsaren det som tillhör kej­sa­ren”.

Marias besök hos Elisabet är en ikon. Två kvinnor möts. Olika generationer, olika kallelser, olika förbund, men de ser och hör varandra. De överträffar var­andra i ömsesidig aktning. Benedictus säger att de yngre skall ära de äldre, de äldre älska de yngre. Ibland räcker det med ett leende, eller ett vänligt ord…

Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Förra söndagen, Pingstdagen, talade vi om den helige Ande som ”strömmar av gläd­je”. Vi vet att strömmar av vatten kan komma i sådana mängder att vi behöver stup­rännor, kana­ler, vallar eller dam­mar för att vattnet inte skall dränka oss utan bli till väl­signelse.

Jesu Syraks bok avslutas med att författaren berättar hur han hela livet har sökt visheten. Den har varit ”målet för hans strä­van”. ”Från blomningen till druvans mognad beredde den mig glädje”. När han felat mot visheten sörjer han och ”sträcker sina händer mot höjden”, men återfinner den när han renat sitt hjärta.

Gregorius VII (d. 1085), benediktin som blev påve, kämpade för kyr­kans frihet från världslig inblandning. Kej­saren Henrik IV fick göra sin botvandring till Canossa. Men kampen för kyrkans frihet, libertas ecclesiae, blev lång. Kyrkan måste vara ”fri, kysk och katolsk”. Hon får ”aldrig försona sig med ondskans makt, utan slå vakt om friheten att göra vad din kärlek har be­fallt” (kollektbönen). Endast då utför hon sin tjänst för världen.

Beda Venerabilis, den vördnadsvärde, kom redan som barn till kloster (Eng­land, 700-talet). Beda förblev i kloster hela sitt liv ”bed­­jande, läs­an­de, lärande, skriv­ande ”. Han förenade kunskap om bibeln och kyrkofäderna med histo­riskt vet­ande. Han skrev Englands kyrkohistoria, ett av tidens viktigaste histo­riska verk. 1899 utnämndes han till kyrkolärare. Alla sina krafter och he­la sitt liv frambar han som offer och gåva till Gud.