Predikan 2 söndagen efter Jul 2022
Syr 24: 1-2, 8-12; Ps 147: 12-15, 19-20; Ef 1: 3-6, 15-18; Joh 1: 1-18
Föregripande företal
Stora litterära verk har ofta ett företal. Musikaliska storverk inleds med en ouvertyr. Avsikten är både att väcka förväntan och att ge en försmak av det som skall följa. Benedictus regel har ett företal, både inbjudande och föregripande, dessutom präglat av intensitet och skönhet. Men vilket företal kan mäta sig med Johannesprologen? Den både föregriper och sammanfattar det evangelium som följer, skrivet av ”den lärjunge som Jesus älskade” och som vid den sista måltiden vilade vid hans bröst.
Johannesprologen är teologi på högsta nivå, men den låter också som en liturgisk hymn. Den skriver historia, men förmedlar samtidigt närvaro. Orden målar en bild – ”Vi såg hans härlighet” – en bild som påverkar betraktaren. ”De som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn.” Teologi blir liturgi, historia blir närvaro. Ord blir bild, en bild som förvandlar betraktaren.
Den fjärde evangelisten börjar före själva skapelsen, innan något hade blivit till. Hans ord påminner om bibelns första ord: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” – ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud.”. Prologens centrum är vår hisnande tro på Ordet som blev människa och bodde bland oss. Jesu Kristi namn nämns dock först i slutet. Fram till dess talar Johannes om Ordet, på grekiska logos. Det knyter an till Visheten som vi hörde om i första läsningen, den Vishet som sammanfattar Guds uppenbarelse i det första Förbundet. I prologens mitt säger Johannes att denna Vishet och detta Ord blev människa, det enklaste och samtidigt mest ofattbara i den kristna tron. Detta Ord fanns redan i begynnelsen. Barnet i krubban fanns av evighet. Det fanns ”hos Gud”. Det var av samma väsen som sin Fader, evigt fött ur Faderns hjärta. ”Det var Gud.” Den andra personen i den helige Treenigheten.
Det Ord som blir människa kommer därför inte som en främling. Han kommer till sitt eget, ty allting och varje människa har blivit till genom detta Ord. Gud talade ur sig själv, genom sitt eget Ord. ”Hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus.” Det är detta Ord som sänds ut för att rädda och fullborda sin egen skapelse. Jesus kommer till sitt eget, till den skapelse som fått liv genom honom. Han kommer till den människa som inte kan låta bli att söka svar på tillvarons gåtor. Människan tycks vara den enda varelse i universum som ställer dessa frågor. Bibeln kallar henne skapelsens krona, Guds avbild. När Jesus talar och handlar är det något i människan som känner igen sig. Därför kan Jesus inför Pilatus säga: ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” Människan längtar efter sin egen fullbordan. Hela skapelsen suckar efter Guds barns frihet, säger aposteln. Fäderna på det senaste konciliet sade: ”Det är först det människoblivna Ordets mysterium, som kastar ljus över människans mysterium”. Vi behöver inte vara rädda att följa Jesus. Han berövar oss ingenting, inget annat än det som gör oss främmande för oss själva. Han ger oss det som fullbordar vår sanna värdighet.
Vi hör en smärtsam grundton i prologen, ett dovt och mörkt omkväde: ”hans egna tog inte mot honom”. I Johannes evangelium är konfrontationen mellan Jesus och hans egna som tydligast. Men den gåtfulla frågan, hur avvisandet är möjligt, gäller inte bara judarna utan varje folk och varje människa. Varför är så många tondöva för sanningen? Varför denna växande ”kristofobi” i västerlandet? Hur kan en hel kultur föredra mörkret framför ljuset? ”Varför larmar hedningarna?”
Men några såg. Som representant för apostlarna säger Johannes: ”Vi såg hans härlighet”. Härligheten lyser i ett nyfött barn. Guds härlighet vilar i en simpel krubba och skall fullbordas på ett kors, fördold för de kloka och mäktiga. Vid det första undret vid bröllopet i Kana ”ser” lärjungarna denna härlighet. Johannes vet att ”ingen någonsin har sett Gud”. Ändå säger han: ”Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.” Under resans gång förtätas härligheten till något som våra ögon först måste uppfatta som mörker. Prologen föregriper korset, men vet att mörkret inte får makt över ljuset.
Man kan fråga sig om inte Johannes skrev prologen sist av allt. Den innehåller och sammanfattar ju allt. I kyrkans tidigare mässordning lästes prologen som avslutning i varje mässa. Antingen den läses eller inte, firas och förverkligas prologen i varje eukaristi.
Prologen strålar av skönhet. Den återspeglar honom som kallas ”den skönaste av människors barn”. Denna skönhet är människan kallad att fyllas och förvandlas av. Så att brudgummen kan säga till sin brud: ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön”.
Skönheten lockar och bereder väg, men utan tro når den inte sin fullbordan. Må vi därför med aposteln be om ”vishetens och uppenbarelsens ande”. Må vi be om ljus för vårt inre öga, om tro och om tillväxt i den tro som evangelisten Johannes vill väcka hos sina lyssnare och läsare.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
