Predikningar Ingmar Svanteson

Strömmar av glädje. Den gångna söndagen hörde vi Jesu löfte till sina lärjungar innan han lämnar dem i synlig gestalt. Han utlovar en Hjälpare ”för att de skall få hans glädje helt och fullt”. Idag firar kyr­kan hur detta löf­te infrias. Alla är församlade och Anden kommer över dem. Vi kan säga: glädje strömmar över dem. Det sker dramatiskt. Ett dån som av en stormvind fyllde hela hu­set. Glädjen är brinnande. Tungor som av eld fördelar sig och stannar på var och en.

I denna mässa, den sista vardagen i påsktiden, avslutas läsningen av bå­de Apostlagärningar­na och Johannesevangeliet. Paulus har nått fram till Rom och uppehåller sig där i två år, men Lukas berättar inte hur hans liv slutar. Andra källor vittnar om att han kom till Spanien, återkom till Rom och där led martyrdöden.

Paulus har yrkat på att få sin sak avgjord av kejsa­ren. Den rätten har han som romersk medborgare. Han blir också korrekt behandlad. För Paulus fanns skäl som inte var uppenbara för den världsliga över­heten. Her­ren hade sagt till honom att han skulle ”vittna i Rom”. Det som händer in­går i en större plan. Kyrkans tyngd­punkt skul­le flytta från Jerusalem till Rom.

Inför stora rådet, som bestod av både fariséer och saddukéer, säger Paulus: ”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rät­ta”. Det var ett listigt drag. Paulus vet att farisé­er­na tror på upp­stån­delse och ett liv efter döden, medan sadduké­er­na förnekar allt sådant. Det bröt ut ett gräl och blev ”ett väldigt ropande”. Därmed räddas Pau­lus ur den akuta krisen och kan senare fö­ra bud­ska­pet vi­da­re. På natten får han tröst av Her­ren: ”Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom”.

I Pauli avskedstal till de äldste från Efesos hör vi hur tron förs vidare till näs­­ta generation. Församlingens ledare, insatta av den helige Ande, skall ”ha upp­sikt över – vara biskopar och herdar för – Guds försam­ling”. En koncentrerad beskrivning av den så kallade ”apostoliska successio­nen”. ”Under tre års tid” har Paulus väglett var och en ”under tårar”. Han var­nar för ”farliga vargar”, som skall träda fram ”ur de eg­na le­den” och för­kunna villo­lä­ror som splittrar och förskingrar hjor­den. De svåraste fienderna kommer alltså inte utifrån, utan inifrån kyrkans egna led.

Kristi Himmels­färds dag år 1160. Enligt traditionen stannade kung Erik kvar i mäs­san tills den var slut, trots att han fått besked om att fienden när­ma­­­­de sig. Han fick inte tid att ordna sina trupper och stu­pade i striden. Han stannade i mäs­san. Han visste att mässan gjorde Jesu lid­ande, offer och se­ger närvarande.

I trakten kring Efesos möter Paulus lärjungar som ba­ra blivit döp­ta med ”Johannes-dopet”. Han undervisar dem och de låter dö­­pa sig. Den helige Anden kommer över dem och de talar med tungor och profeterar. Karismatiska gåvor är olika, men alla har sin källa i Anden, som ges åt dem som får del av dopets och konfirmationens sakra­ment.

Att invänta glädjen. Påsken väntar på Pingsten. Påsken behöver Pingsten. Vi ser det redan bland apostlarna. De var överty­gade om att Kristus hade uppstått från de döda. De hade sett honom. Men de bör­jar inte ome­delbart predika. Något mera måste till. Efter himmelsfärden ser vi dem samlade, kanske i samma sal där de firat den sista måltiden. Apostlarna samlade runt Ma­ria, i ständig bön. På samma sätt väntar kyrkan de nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst, den s.k. Pingstnovenan, i bön om och väntan på Anden.

”Jag kallar er vänner.” Inte bara tjänare. Det är kanske det största som Jesus säger till sina lärjungar och sin kyrka. Vänskapen är ju öm­­sesidig och på något sätt jäm­lik. Tydligast ser vi det hos helgonen som blivit Kristi vänner. De ”får vad de än ber om”. I dem som ger sitt liv för sina vänner fortsätter Kristi kärlek att brinna. Kyrkans kallelse är att förlänga Kristi verk.

Hoppas på Gud. Kristi himmelsfärds dag lyser av jubel och fullbordan. Kristus åter­vänder till Fadern efter fullbordat verk. Dagens liturgi strålar av sublim skön­het. Kristi himmelsfärd ger hopp om befrielse från den tomhet som vi med hela skapelsen suc­kar under. Kristi himmelsfärd sätter sigill på hela hans liv och gärning. Den bekräftar vad han gjor­de genom märkliga tecken och under. Han mättade hungrande och botade sjuka, han för­lät synder och drev ut demoner, han visade sin makt över vindar och vågor, och till slut över djävul och död. Det är vår tro, den stadiga grunden för vårt hopp.