Kortpredikan 23 december 2021

 Mal 3: 1-4; 4: 5-6; Ps 25: 4b-5b, 8-10, 14; Luk 1: 57-66

Förelöparens och frälsarens födelse­be­rättelser är invävda i var­andra hos evangelisten Lukas.

Redan förelöparens födelse väcker förundran och glädje där up­pe i Juda bergsbygd. Frälsa­rens födelse skall av änglarna förkun­nas som en stor glädje för herdarna i Betlehem.

Förelöparen behövs, för att, som profeten säger, re­na och luttra guldet och silvret.

Julen blir för många en svår högtid. Julens änglar får sällskap av de­mo­ner, som inte tål friden och gläd­jen.

Demonernas avsikt är att leda till förtvivlan. De börjar med att skapa oordning och splittring. De är stres­sa­de och ner­vösa, ty de vet att äng­larna är star­kare.

Änglarna väcker dygder som är star­kare, och mänskligare. De samar­betar med människans förnuft och vilja.

Låt oss där­för, säger de monastiska fäderna, stå på vakt vid vårt hjär­tas dörr. Ständig vakt! Avvisa varje frestelse och ond tanke redan vid porten!

Bönen är det avgörande verktyget. Släpp inte bönen innan friden är åter­ställd.

Ingenting är viktigare. Det vore att föredra något framför Jesus, som kommer för att ge frid och födas i hjärtat.  

Det är källan till denna frid, Jesu Kristi födelse, som vi skall fira.

Vi hör Je­sus säga det i varje mässa: ”Min frid ger jag er”.

Vi skyddar den friden som Maria vårdade sitt barn.

Vi ger den vidare till varandra, till alla människor av god vilja.

Det är det vi önskar när vi säger: God jul!

                                                                                                             pater Ingmar Svanteson