Kortpredikan 31 december 2021
1 Joh 2: 18-21; Ps 96: 1-2, 11-13; Joh 1: 1-18
”Detta är den sista tiden.”
Det har ofta hörts liknande budskap och röster i historien, men den ”sista tiden” kan ju bara inträffa en gång. Det måste vara en unik tid. Präglad av något som bara händer en enda gång i människans historia.
I sitt evangelium börjar aposteln Johannes ”i begynnelsen”, före den tid som människan kan utforska, före all mätbar tid.
”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Allt blev till genom det.”
Det är detta Ord som steg in i tiden.
Det är Ordets ankomst och närvaro i människans tid som gör den till ”den sista tiden”. Evigheten steg in i människans tid.
Det gör all tid mellan Kristi födelse och hans återkomst till ”den sista tiden”. Någon annan slags tid kan vi inte vänta. Det vore att vänta på något utöver Guds enda Ord, hans ende Son.
I en antifon sjunger kyrkan: ”Aldrig har något sådant hänt tidigare, aldrig skall det ske igen”. Det är denna unika händelse som gör tiden unik.
Människans tragik är att hon inte ser det. ”Hans egna tog inte emot honom.”
De som tar emot honom föds på nytt och blir aldrig mätta på att ta emot alltmer av hans fullhet, av ”nåd och åter nåd”.
”Detta är den sista tiden.”
pater Ingmar Svanteson
