Predikningar Ingmar Svanteson

Profeten Sefanja visste att det som drabbat Nordriket också skul­le drabba Jerusalem. Han kallar henne en motsträvig och befläc­kad stad. Hon varken lyssnar till, lyder eller förtröstar på sin Her­re. Men mitt i folket finns en kvarleva, en rest, ”en fattig och ödmjuk skara”.

”Vad har du för fullmakt att göra detta?” Jesus får frågan efter att ha ren­sat templet. De som ifrågasatte Jesu fullmakt, avvi­sa­de också Jo­hannes Dö­paren. De två hänvisar till och bekräftar varandra. Den som avvi­sar lagens och lydnadens krav, gör sig blind för nåden. 

Profeten Elia förskräcker och fascinerar. Han är ”den glödande profeten”, som höll him­len stängd, avslöja­de de falska profeterna och genom sin bön lät elden för­tära det of­fer han frambar. Han dog inte utan fördes direkt till himlen ”i en flammande storm­­­by, i en vagn dragen av eldhästar”.

”Då skall frid tillflyta dig som en ström.” Vilken bild! Friden liknas vid en ström som rinner till och se­dan, enligt Jesu ord, blir en källa i hjärtats innersta. Det är löftet till den som ”ger akt på” Herrens bud. Samma löfte skymtar i företalet till Benedictus regel: ”Vänd dig bort från det on­­da och gör det goda”.

”Frukta inte du Is­raels lilla hop.” Det är tröstens ord till de bort­för­da och betryckta i Babylon. Men också till alla i det Nya förbundet som är på väg att för­lora hoppet. ”De betryckta och fattiga som förgäves söker efter vat­ten”, de får höra att Herren själv skall bönhöra dem.

”Så stor är hans makt, så väldig hans kraft, att inte en enda uteblir.” Profeten undervisar om Guds väldiga storhet och kraft. ”Lyft upp era ögon mot höjden och se: vem har skapat allt detta?” Detta väldiga kun­de göra den enskilda och ”lilla” människan ointressant och försum­bar.

Maria visste och sjunger profetiskt att alla släkten skall prisa hen­ne salig. Steg för steg har kyrkan förstått hennes roll i frälsning­en. Ängelns hälsning, ”Var hälsad, du högt benådade”, rymmer mer än en vördnadsfylld hälsning. Maria är helt fylld av nåd från första ögon­blicket av sin tillbli­velse.

Vem har uttryckt sig skönare än profeten Jesaja när han talar om öknen och ödemarken som gläder sig och jublar? Hedmarken skall blomstra som en lilja! En skönhet skymtar fram som väcker hopp. Maktlösa händer och vacklande knän får styrka. De blin­das ögon öppnas, de dövas öron upplåts.

Det är lätt att tappa modet. Det går nästan av sig självt när det mesta ser svårt ut och många inte ens har tillgång till den heliga mässan. Men det är inte första gången i histo­rien. Bakgrunden till den första läsningens var Israels folk fördes bort till Babylonien, där de fick leva i exil i 70 år, utan eget land, berövade sitt tempel.

Människorna är som får utan herde. Många gör anspråk på att lära och väg­le­da, men vem kan vi lita på? Profeten antyder en tid då lärarna inte mera skall sättas åt sidan, utan folkets ”ögon skall se upp till sina lärare”. Om de viker av ”åt höger eller åt vänster” så skall de få vägledning och höra: ”Här är vägen, vandra på den”.