Kortpredikan 2 november 2021, Alla Själars Dag
Job 19:1, 23-27; Ps 116: 5-6, 10-11, 15, 16ac; Fil 3: 20-21; Joh 5: 24-29
Kyrkan ber för de döda, för dem som inte längre själva kan påverka sitt öde. Bönen för de döda är en barmhärtighetsgärning.
Vi ber i tro. I tro på honom som visade sig starkare än döden. Påskljuset lyser denna dag i Kyrkans kor.
Ett av de första vittnesbörden om denna påsktro är Job, den hårt drabbade, den rättfärdige som fick lida. Mitt i den långa raden av plågsamma kapitel lyser ett ord fram, som exegeterna har svårt att förklara. Det lyser nästan som en blixt: ”Jag vet att min befriare lever”.
Kyrkans starkaste bön för de döda är att bära fram det eukaristiska offret, närvaron av Kristi död och uppståndelse.
Över offergåvorna ber hon och vi med henne: ”rena dina avlidna tjänare i Kristi blod, och avtvå varje rest av den synd som de gjort sig skyldiga till efter dopets bad”.
Som delaktiga i Kristi kropp och blod är vi lemmar i hans kropp. I slutbönen fortsätter bönen: ”Vi ber dig att påskens mysterium, som vi nu har tagit emot i sakramentet, renar dina avlidna tjänare och ger dem del av uppståndelsen på den yttersta dagen”.
Rösten vid altaret påbörjar den förvandling som gör oss i stånd att bära varandras bördor.
”Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.”
pater Ingmar Svanteson
