Kortpredikan 2 november 2021, Alla Själars Dag

Job 19:1, 23-27; Ps 116: 5-6, 10-11, 15, 16ac; Fil 3: 20-21; Joh 5: 24-29

Kyrkan ber för de döda, för dem som inte längre själva kan på­verka sitt öde. Bönen för de döda är en barmhärtighetsgär­ning.

Vi ber i tro. I tro på honom som visade sig starkare än dö­den. Påskljuset lyser den­na dag i Kyrkans kor.

Ett av de första vittnesbörden om denna påsktro är Job, den hårt drabbade, den rättfärdige som fick lida. Mitt i den långa raden av plågsamma kapitel lyser ett ord fram, som exe­geterna har svårt att för­klara. Det lyser nästan som en blixt: ”Jag vet att min befri­a­re lever”.

Kyrkans starkaste bön för de döda är att bära fram det eukaris­tiska off­ret, närvaron av Kristi död och uppståndelse.

Över offergåvorna ber hon och vi med henne: ”rena dina avlidna tjänare i Kristi blod, och avtvå varje rest av den synd som de gjort sig skyldiga till ef­ter dopets bad”.

Som delaktiga i Kristi kropp och blod är vi lemmar i hans kropp. I slutbönen fortsätter bönen: ”Vi ber dig att påskens mys­terium, som vi nu har tagit emot i sakramentet, renar dina avlidna tjänare och ger dem del av uppståndelsen på den yttersta da­gen”.

Rösten vid altaret påbörjar den förvandling som gör oss i stånd att bära varandras bördor.

”Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.”

                                                                                                 pater Ingmar Svanteson