Predikningar Ingmar Svanteson

Folket knotar under vandringen. De saknar bröd och vatten och menar sig ha skäl att klaga. Men knotandet gör dem ännu mer blinda. De glömmer vad Gud har gjort med dem. Guds omsorg om dem förvandlas till rättig­he­ter. De tror sig kunna ställa krav på Gud. Knotandet är ingen harmlös detalj. Det får följder. Bi­beln beskriver följ­derna som giftiga ormbett, som gör dem sju­ka, dödligt sjuka.

Instängda av pandemin bryter vi oss ändå ut och firar Bene­dic­tus´ himmelska födelsedag, hans övergång, lat.  tran­si­tus, till den fulla och him­melska verk­ligheten. Det är Benedictus´ påsk. När Benedictus förstod att dö­den nalkades, lät han sig föras till kyr­kan där han tog emot kommunio­nen. Med lyfta händer och stödd av si­na brö­der, som Mose, över­lämnade han sin ande.

Vetekornet. Det är naturligt för människan att hon vill uppnå något i livet. Något som är av bety­delse och som bär frukt. För att nå detta mål satsar hon sina krafter. Människan anar att hon har en uppgift, som ger mening åt hennes liv. Det kan kännas bittert när något hindrar eller saboterar dessa planer. Sjukdom, olyckor, eller, vilket är svårare, när pla­nerna saboteras av andra människor.

”Aldrig har någon människa talat som han.” Tjänarna som sänts ut för att gripa Jesus kommer tillbaka tomhänta. De blir själva gripna, av hans ord. Översteprästerna och farisé­erna som sände ut dem hade sin me­ning om Je­sus klar. Tjä­narna som sändes ut hade fortfarande kvar sin förmåga att lyss­na, utan fördomar.

Josef påminner oss om att Jesus växte upp på en bestämd plats på jorden, i en egen familj. Detta trots att han var på väg att fullfölja sin gränsöverskridande kal­lelse och redan som tolvåring sökte sin himmelske Fader i temp­let. Han följde si­na för­äldrar tillbaka till Nasaret och ”lydde dem i allt”. ”Under den helige Josefs trogna vård lät Gud frälsningens mys­terier ta sin början på vår jord.

Folket har ”tagit sig till vad fördärvligt är”. När Mose dröjer uppe på ber­get blir de otåliga och gjuter sig en kalv, som de tillber och kallar sin gud. Det kan tyckas barnsligt och dåraktigt, men är en bild för människans böjelse att avguda det synliga och det hon kan åstadkomma med egen förmåga och intelli­gens. Människan söker det skapade före Ska­pa­­ren, när denne tycks hen­ne avlägsen och oåtkomlig. Mose vädjar och bönfaller för folket. Han på­minner om Guds egna löften till fä­der­na.

Jesus har botat den lame mannen i Betesda, men hänvisar till att det är Fadern som verkar genom honom. ”Sonen kan inte göra nå­got av sig själv.” Detta blir en ännu större anstöt för judarna än att botandet sked­de på en sabbat. Jesus jämställde sig med Gud. De hade förstått Jesu anspråk rätt. Tragiken för dem som av­visar Jesu gudomliga anspråk är att just i det anstötliga lig­ger det största och hisnande evangeliet. ”Liksom Fadern uppväc­ker de dö­da och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill”.

Profeten Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner fram från templet för att göra havsvattnet friskt. Allt får liv genom vattnet och alla slags frukt­träd växer upp. Deras frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom. Källan till detta vatten är en person, en män­ni­ska ”fylld av nåd och san­ning”. Utsänd för att bota och hela den sjuka män­ni­skan. Han är källan till den nåd som rinner fram i Guds stad, den heliga Kyrkan. ”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”

En enda vers. Gud har talat ett ord. Ett enda. Det Ordet var i begynnelsen hos Gud innan allt blev till. Det Ordet blev människa och talade till männi­skor­na. Hans ord förmedlades till oss i den heliga Traditionen och samlades så småning­om också i den heliga Skrift som ju innehåller många böcker och ännu flera ord. Men bland de många orden finns det verser som i sin knapphet nästan är ett enda ord. En sådan kort vers hör vi i den bibelvers som kallats ”lilla bibeln”, Johannes 3:16, hela bibeln samlad i en enda vers: ”Så älskade Gud värl­den att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha e­vigt liv”. Ett koncentrat av hela den kristna tron.

Den ödmjuke tullindrivaren möter vi i Benedictus regel, på öd­mjuk­­he­tens tolfte steg. Det är den broder som gör tull­indri­varens ord till si­na: ”Her­re, jag är inte värdig, jag syndare, att lyfta mina ögon mot himlen”. Det han ”alltid” säger har blivit hans hjärtas ständiga bön. Med honom händer det något. Benedictus säger att han ”strax når den fullkomliga kärleken till Gud som ’driver ut fruktan’”. Det märks inte i ”fromma” gester, men däri att ”det goda blir en vana och dygden en lust”. Vad är det som händer med honom?