Predikningar Ingmar Svanteson

Redan i början av sitt väldiga Romarbrev behandlar aposteln slu­tet av allting. ”Gud skall löna var och en efter hans gärningar, ju­den främst, men också greken”. Inför den slutliga domen blir alla människor fullkomligt jämli­ka. ”Gud gör inte skill­nad på människor.” ”Gud dömer rättvist.” Var och en skall dömas efter den in­sikt han har fått. Hedningen har skapelsens bok att läsa i. Genom sitt sam­­­vete vet han att det finns skillnad mellan rätt och fel. Domen följer när han vänder ”ryggen åt sanningen och följa orät­ten”.

Under tre veckor skall vi i vardagsmässorna följa Romarbrevet, Pauli väldiga brev till de kristna i den dåtida världens centrum. Han förkunnar ”Guds evangelium”, som är ”evangeliet om hans Son”. Brevet börjar med att Paulus presenterar sig själv som ”Kristi Je­su tjänare, kallad till apostel”. Så hälsar han ”alla Guds älskade i Rom”. Vi vet inte hur försam­lingen uppstod och Paulus har inte varit där tidigare, men han kän­ner några av dess medlemmar.

Är det svårt att komma in i Guds rike? Jesus tycks själv mena det när den rike mannen i evangeliet går sin väg med sänkt blick och bedrövat sinne. För ho­nom var det pengar som hindrade. Jesus varnar och säger: ”Hur svårt blir det in­te för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” Lär­jung­arna blir bestörta. Jesus lind­rar inte sina ord, men använder ett ömt tilltal, som hos Markus bara finns på detta enda ställe: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds ri­ke!”

”Herrens dag är nära.” Det är den röda tråden i profeten Jo­­els kusligt allvarliga budskap. ”Solen och månen förmörkas, och stjär­­norna mister sitt sken.” Men budskapet har en fortsättning, som sekulära un­der­gångs­pro­­feter saknar. Dessa kan väcka insikt och leda till nödvändiga åtgärder som förlänger vårt liv på jorden. Men de väcker också ångest. De känner inte det gudomliga hop­pet. Här be­hövs förmågan att skilja mellan andarna. Här behövs de sanna profe­­terna.

I går den 7 oktober, för 450 år sedan, besegrades de turkiska musli­mer­na i sla­get vid Lepan­to, utanför den grekiska kusten. Muslimerna hindrades från att inva­dera Euro­pa på samma sätt som de hade invaderat en rad andra krist­­­na län­der runt Me­del­ha­vet. Kyrkans tro säger att det finns ett legitimt försvar när det egna livet, den egna familjen eller samhället, hotas. Grundregeln är natur­ligt­vis att på allt sätt söka och bevara freden. Självförsvar är ett undantag som inte upp­häver regeln. Mar­tyrer avstår frivilligt från detta försvar.

Den helige Bruno (d. 1101) var eftersökt för olika kyrkliga uppdrag, men drogs till av­skildhet och tystnad. Han blev upphov till Kartu­si­an­­orden, en halveremitisk klosteror­den. Under en kort tid före reforma­tionen fanns ett kartusiankloster i Mariefred. Bruno ville hellre leva än vara död. Jona, däremot, ville hellre vara död än leva. Han står inte ut med Her­rens barm­härtighet mot det syn­di­ga Ni­neve, trots att folket gör bot och bättring. Han vredgas när Gud först visar honom barmhärtighet med hjälp av en ricinbuske, men sedan prö­var honom.

Folket i det assyriska Nineve trodde på profeten Jonas budskap. De hade kun­nat avvisa det. Varför skulle de lyssna på en profet från Israels folk? I stället lyste de ut en fasta och alla ropade till Gud med all makt, från kung­en till den lägste i folket. De lovade att vända om från sin ondska och sina övergrepp. När Gud såg att de upphörde med sin ondska, avstod han från det onda han hade hotat med.

Helgonen är inte enbart moraliska förebilder, de är gå­vor från höj­den – som solstrålar. Inte minst Franciskus av Assisi, Guds lille fat­tige. Hans liv förkunnar fattigdomens hemlighet, ingången till en skatt som övergår all jordisk rikedom. Egen fattigdom, men också svaghet, oförmåga, ja till och med synd, kan bere­da väg till denna skatt. Franciskus gjorde sig inte bara fattig på ägode­lar, mot slutet av sitt liv blev han också så gott som blind.

Äktenskapet – ett glädjens och enhetens tecken. I moderna almanackor kan man ibland finna korta visdomsord, avsedda för eftertanke. Så ock­så i ”Katolsk Kalender”. För denna vecka kan man läsa en vers hämtad från Andra Va­tikankonciliet: ”Föreningen mellan man och kvinna är den primära formen av mänsklig ge­menskap.

Gud har skapat allt, både synligt och osyn­ligt, både materia och ande. När Gud frälser människan tar han hjälp både av materiella verk­tyg i sakra­menten, av människor och av andliga medhjälpare. Till de andli­ga hör skydds­äng­larna. Kyrkans tro säger att varje människa har en skyddsängel med uppgift att skyd­­da och bevara människan på hennes väg till målet. Så värdefull är människan att ingen i himlen skulle vara fri från mödan att bekymra sig om henne.