Predikningar Ingmar Svanteson

”Min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning, så att ni kan avgöra vad som är vä­sentligt.” Aposteln skriver detta i Filipperbrevet, som vi nu skall följa en styv vecka under vardagsmässorna. Det är ett brev fyllt av glädje och värme. Aposteln tackar för och längtar efter församlingen ”med Jesu Kristi öm­het”.

”…men ni ville inte.” Så lyder Jesu dom över hur människan valt att leva. ”Hur ofta har jag inte velat samla er… men ni ville in­te”. Men, suckar människan, min kraft är liten och min vilja of­ta van­­kelmodig.

I förstone tycks inte aposteln ifrågasätta sin tids syn på förhållan­det mellan man och kvinna i äktenskapet. Ändå sker något som förändrar och förnyar allt. Apos­telns ord blir en surdeg som genomsyrar alltsammans. Han uppmanar båda makarna att ”underordna sig varandra av vördnad för Kristus”.

”Varför kan ni inte tyda vilken tid det är?” Jesus frågar och ställer den märkliga motfrågan: ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” Indirekt hänvisar han till samvetet, ”människans hemligaste centrum och helge­dom”. I sitt samve­te har människan redan svaret, eller åt­minstone vägen till det.

Så lyder titeln på en bok som kom ut för några år sedan. Den handlar om den så kal­­lade krop­pens teologi, om förhållandet mellan man och kvinna. Men bokens titel kan också vara en ingång till det evangelium vi nyss har hört.

”Var och en har fått just den nåd som Kristus har velat ge ho­nom”. Den nådegåva som några har fått, med upp­takt i det apos­to­liska upp­draget, tjänar kroppens upp­bygg­nad, tillväxt och en­het. Hela kroppen skall ”fogas samman och hållas ihop genom att alla le­der­na hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje sär­­­­skild del.”

”Varför kan ni inte tyda vilken tid det är?” Jesus frågar och ställer den märkliga motfrågan: ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” Indirekt hänvisar han till samvetet, ”människans hemligaste centrum och helge­dom”. I sitt samve­te har människan redan svaret, eller åt­minstone vägen till det.

Paulus sitter inte vid ett skrivbord och tänker. Ännu mindre grubblar han. Han faller på knä och förundras över den ofattbara ”nådegåva, som Gud gav honom med sin kraft och styrka”. Han söker olika bilder för ”den outgrundliga rikedom som finns i Kris­tus”, den kärlek som omfattar ”bredden, läng­den, höj­den eller djupet”, han kallar den ”he­la Guds fullhet”. Det är denna fullhet som skall bo i de troende, så att de kan göra långt mer än de kan tänka ut själva eller ens begära.

Aposteln mediterar över ”Den outgrundliga rikedom som finns i Kristus.” Redan i inledningen till brevet har han sagt det: ”Allt är samman­fattat i Kristus, allt i himlen och på jorden”. Denna rikedom, ”hemlighe­ten med Kris­tus”, har varit fördold i ti­digare släktled, men har nu uppenbarats för hans heliga apostlar och profeter.

”Kom ihåg”, säger aposteln till de en gång hedniska efesierna, hur det var ”på den tiden utan Kristus”. De levde ”utan hopp och utan Gud”. De var inte bara långt från Gud, de levde också skilda från varandra, i två eller flera läger, skilda åt av ”fiendskap”. Det är plågsamt, eftersom människan inte får ro utan Gud och dessutom behöver sin nästa. Hon är en gemenskapsva­rel­se.