Predikningar Ingmar Svanteson

Det goda valet. Det ”förråd” som Jesus nämner i slutet av dagens evangelium får vi en skymt av i dagens läsningar. Vi hör om den unge kungen Salomo, som ber om ett vist och ly­digt hjärta. Pau­lus beskriver hur män­niskan kan få allt i sitt liv att samver­ka till det bäs­ta. Lik­nel­ser­na i evan­geliet talar om en skimrande skatt och en lysande pärla. Vi skymtar ett förråd ur vilket lärjungen kan hämta fram både nytt och gammalt. Inte minst i en tid när män­ni­skan förvän­tas vara sin egen lyckas smed, men lätt blir en lekboll för kraf­ter som berövar hen­ne både lyckan och friheten och sedan lämnar henne i sticket.

Jakob och Johannes vet ännu inte att de har sin skatt i lerkärl. De hör inte det för­mätna i deras mors frå­ga om de förnämsta platser­na. De kän­­ner ännu inte sin svaghet och sitt totala beroende. Ändå bejakar Jesus deras beredskap att dricka lidan­dets bä­­­gare. Han tar emot deras föresats, trots att deras iver än­nu var oerfa­ren och hög­mo­dig. Paulus förklarar varför skatten finns i svaga lerkärl. Lärjungens väg bör­­­jar inte med uppståndelse och ära. Att imponeras av sådant kräver ingen tro.

”Vänd om”, säger Herren. Folket var förskingrat och bodde inte i det land som de fått. Uppma­ningen betyder i förstone att vända tillbaka till det lan­det. Men i främ­mande land hade de också vänt sig till andra gu­dar. Därför var det också en maning att vända tillbaka till deras rätte Herre. ”Vänd om, ty det är jag som är er Herre”. Uppmaningen var förknippat med ett löfte att föras i bet av herdar efter Herrens hjärta.

Profeten Mika talar om en avskild boning i skogen, där Gud vak­tar och vallar sin hjord. Där skall de befrias liksom när fol­ket drog ut ur Egypten. Där skall de få se underbara ting. Han beskriver deras förundran – ”Vem är en sådan Gud som du? – du som förlåter kvar­levan av din arvedel dess missgärning… du skall kasta alla deras syn­der i havets djup.” De får smaka samma trofasthet som Gud en gång visade Ab­ra­ham och Jakob. I evangeliet hör vi hur planen fullbordas och vidgas. Jesus säger: ”Den som gör min him­melske faders vilja är min bror och syster och mor.”

”Mitt folk, vad har jag gjort mot dig?” När folket brutit för­bundet frågar Gud retoriskt hur han har be­tung­at sitt folk, han som be­friade dem ur träldoms­huset i Egypten och ledde dem ge­nom ök­nen? Vi känner igen frågan från långfre­dagsliturgin. Den korsfäste frågar sitt folk: ”Vad har jag gjort mot dig?” I evangeliet kräver folket ett tecken av Jesus. Han hänvisar till ”Jo­na-teck­net”, profetian om honom själv och hans påsk.

Var stilla för Herren och förbida honom. Dagens andra läsning står som ett bortglömt litet syskon mellan den lärorika läsningen ur Vishetens bok och det dramatiska evangeliet. Två korta verser ur Paulus brev till romarna. Aposteln suckar och säger: ”Vi vet inte hur vår bön egentligen bör vara”. Det är den högt begå­vade och mycket erfarne Paulus som säger det, han som kunde få trons fiender på knä och vars prövningar i det kristna livet var större än de flesta andras. Han visste inte hur hans bön skulle vara! Men han visste att han inte visste.

Profeten Mika var ungefär samtida med profeten Jesaja under slutet av 700-talet f.Kr. då Israel var hotat av assyrierna. I hotade lägen väcks ibland det goda hos människan. Men hot, också en pandemi, kan även locka fram det sämsta hos människan. Mika sä­ger: ”Ve dessa som tänker ut vad fördärvligt är och bereder vad ont är på sina vilo­lä­ger!” Gränsen mellan rätt och fel upplöses. Ordet om ”mät­­snöret” blir tydli­ga­re i Bibel 2000: ”Ni skall inte ha någon som mö­ter upp jordlotter åt er”. Det gemensamma livet behöver rättvisa grän­ser för att inte övergå i ka­otisk gränslös­het.

När vi som benediktiner låter blicken glida över dagens läsningar märker vi hur bibelpräglad Benedictus´ regel är. Regeln har vuxit fram är Benedictus ständiga umgänge med Guds ord. Vis­sa de­lar, till exempel dess så kallade prolog, är som en mosaik av bi­belord. Första läsningen ur Ordspråksboken – ”Lyssna, böj ditt hjärta, sök…”

Knut den helige, kung i Danmark på tusentalet, mördades av sina motståndare framför altaret i S:t Albans kyrka i Odense år 1086. ­Men de ångrade sitt dåd och så firas han som martyr och landets skydd­s­­patron. En liknande maning läser vi i profeten Hoseas avslutande kapi­tel. Nordriket, Israel, skulle inte mer lita till ”Assur”, den militära och politiska makten. Men inte heller lita på sina egna ”händers verk”.

Förhållandet mellan Gud och hans folk är en kärleks­his­toria. ”När Israel var ung, fick jag honom kär.” Den första kärleken. Men tiden går, kärleken får konkurrenter och svalnar. ”Ju mer de har blivit kallade, dess mer har de dragit sig undan. De fram­bär offer åt Baalerna.” Det är också kyrkans och de troendes historia. Vem hade trott att de prästerliga övergreppen kunde ske? Men det finns på närma­re håll. Vem trodde att det skulle finnas så mycket tröghet, van­kel­mod och ren ovilja i det egna hjärtat?