Predikningar Ingmar Svanteson

”Den som är vis, han må ge akt på detta, den som är förståndig må besinna detta.” Profeten Hosea föregriper kärleksbudet, som uppmanar människan att älska Gud ”av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft”. Profeten hjälper oss genom att beskriva Guds kärlek, så att vi kan spegla oss i den. Han vill ”bevisa dem kär­­lek av hjärtat”. Denna kärlek liknar ”ett olivträd i fägring, och doft skall han sprida som Libanon”. Redan hans namn skall vara ”som Libanons vin”.

Mitt i fastetiden, mitt i bruset av röster, hör vi profeten Jeremia förmedla Herrens ord: ”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­­ra mitt folk.” Bistert konstaterar profeten: ”Men de ville inte höra eller böja sitt öra till mig, utan vandrade ef­­ter sina egna rådslag.” De egna rådslagen leder inte till frihet, utan till fångenskap, ibland till ett inre kaos, som människan själv inte kan ta sig ur. Den som dövar sitt sam­vete gör våld på sig själv. Vem skall då ge henne liv?

”Akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika från ditt hjärta.” Mose manar folket att inte glömma vad de sett med sina egna ögon när Herren förde dem ut ur slaveriet i Egypten och sedan in­gick förbund med dem på Sinai. När de glömmer förlorar de också kraften att hålla ut i motgångar och lockas av de tomma avgudarna.

Vissa ord i den heliga Skrift har fått särskilt fäste i Kyrkans liturgi. Delar av Asa­rjas bön i den brinnande ugnen beds i varje ka­tolsk mässa. När gå­vor­na burits fram ber prästen tyst och djupt böjd inför alta­ret: ”Herre, vår Gud, inför ditt an­sik­te ber vi med ödmjukt sinne och för­kro­s­sat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi fram­bär i dag bli dig till behag”.

Naaman, den arameiske överbefälhavaren, hade själv tänkt ut hur pro­feten Elisha skulle bota honom från hans spetälska. ”Jag tänkte att han skulle…”. Naaman tänkte vidare: ”Är inte Damaskus floder bättre än alla vat­ten i Is­rael?” Men Gud har utvalt ett folk och ett land bland alla andra. Det är lika utmanande nu som då. Utan sin kloka tjänare hade han gått mis­te om hjälpen. För­do­mar i kom­­bination med högmod för­blin­dar. ”Gör ingen­ting utan råd”, säger Benedictus.

Tror vi? Det var ingen akademisk föreläsning som Jesus höll den gången i templet. Han gjor­de sig en piska av repstumpar – man fick in­te använda käppar eller påkar i templet, inte ens för de bångstyriga oxarna. Med piskan driver han ut dem som sålde och köpte. Han slog ut väx­lar­nas pengar och välte omkull deras bord. Det var inte något överilat vre­desut­brott. Med helig vrede driver Jesus ut både boskap och månglare.

Den förmodligen mest kända av Jesu liknelser handlar inte bara om den förlorade, utan också om den äldre och förbittrade so­nen. Också honom går fadern till mötes. Han säger: ”Allt mitt är ditt”. Ett koncentrat av vad den himmelske Fadern vill ge sina barn. Delak­tighet i det gudomliga överflödet. Det skymtar fram när Fadern säger till tjänarna om den trashank som kommit hem: ”Ta fram min fi­naste dräkt och klä ho­nom i den”.

Josefs bröder är förblindade av avundsjuka. De hatar sin broder och säljer honom till priset för en slav. Deras avund kan psykologiskt förklaras. Jakob hade Josef kärare än sina andra sönder. Han fick en särskild livklädnad. Oförsiktigt och oklokt kan vi tyc­ka. Josef hade naivt berättat om sina dröm­mar där han själv var herre över sina bröder. Men avund kan aldrig försvaras. Den är ond och den förblindar.

Kan man lita på människor? Det tycks rimligt och låter ”kristligt”, men både Skrift, Tradition och Kyrkans er­farenhe­t varnar för det. Profeten säger att det vilar en förban­nel­­­se över ”den som förtröstar på männi­skor och stöder sig på mänsk­lig kraft”. Hur många i vår egen tid med all vilseledande information har inte drabbats av denna för­bannelse?

Jeremia har bett och vädjat för sitt folk. Deras synder, avfall, avguderi och sociala orättvisor hotar att dra över sig Guds vrede. Det var också vad som skulle ske när Jerusalem intogs och förstördes av ba­byloni­er­na år 587 f.Kr. Jeremia är unik, också bland profeter. Ingen har som han klagat över sitt öde. Han är helt ensam. Folket och ”de visa”, inklusive präster och andra profeter, vill inte höra. ”Vi behö­ver inte bry oss om vad han säger.”