Predikan 26 söndagen under året 2021
4 Mos 11: 25-29; Ps 19: 8, 10, 12-14; Jak 5:1-6; Mark 9: 38-48
Den stora öppenheten och det stora allvaret
Dagens evangelium rymmer ett stort allvar, men också en stor öppenhet. Det börjar i öppenhet och fortsätter med allvar. Vi börjar med kyrkan, den öppna och allomfattande.
En av lärjungarna, Johannes, berättar för Jesus hur någon driver ut demoner i Jesu namn trots att denne står utanför lärjungakretsen. Lärjungarna försöker hindra honom, eftersom han inte hör till dem. Men Jesus har inga betänkligheter. Han säger: ”Hindra honom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig.” Det säger något både om Kristi och Kyrkans storhet. Kristus är ingen partiledare. Hans kyrka är inget parti. Han är alla människors broder och Herre. Hon är tecknet på ”hela människosläktets inbördes enhet”. ”Hon är alla jordevarelsers moder… hon välsignar också dem som förföljer henne” (Gertrud von le Fort). Hon har ett budskap till alla. När påven sänder ut ett viktigt budskap då riktar han det till ”alla människor av god vilja”. Hon erkänner allt gott, också i andra religioner. Hon kräver inte partibok för att bejaka en människas goda gärning. Hon vet att allt gott har sin källa i den ende Guden. Den katolska kyrkan vågar säga att alla döpta i princip redan tillhör henne, även om det låter oekumeniskt. Ja, varje människa är egentligen till sin natur katolik (”anima naturaliter christiana”– Tertullianus). Jesus antyder detta allomfattande när han säger: ”Den som inte är mot oss, han är för oss.” Kyrkan vittnar och missionerar, men medlemsvärvning är henne främmande. Hon har redan en bundsförvant i varje människa, också i dem som ännu inte tillhör henne.
Ibland märker man en intuitiv respekt för hennes hemlighet också hos människor som står långt utanför hennes gränser. Också i detta ”protestantiska” land kan man möta det. Ibland i handling. ”Den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus – sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön.” Kyrkan ser en vän i varje människa. Det märks också i den kritik som hon utsätts för. Ibland högst berättigad. Människor blir upprörda när kyrkans egna synder och vidriga övergrepp kommer i dagen. Människor har anspråk på kyrkan. Det skulle de ju inte ha om hon vore totalt likgiltig för dem. Positivt ser vi det i människors spontana respekt för och glädje över hennes helgon. Vem hade inte respekt för moder Teresa av Calcutta? Vilken svensk är inte stolt över den heliga Birgitta?
Att tillhöra kyrkans fulla gemenskap är en stor gåva, den största av alla. Därför blir tonen så ohyggligt allvarlig om någon berövas den gåvan. Jesus kallar det förförelse. Alla människor reagerar med avsky på övergrepp mot barn. Jesus tillämpar detta på ”dessa små som tror.” Hos Markus kan det handla om nykristna som ännu inte var befästa i tron. För den som förleder en av dessa ”vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen.” Därför måste kyrkan värna om den sanna tron och avslöja förföriska läror, hur impopulära sådana varningar än kan vara.
Men förförelse sker också genom att de troende förför sig själva. Det som hotar kyrkans helighet kommer inte främst utifrån, men inifrån de troende själva. Jesus varnar för att låta sig förföras till synd. Han använder drastiska bilder: ”Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det.” Bilderna är medvetet överdrivna och skall naturligtvis inte förstås bokstavligt. Det är en uppmaning att beslutsamt avvisa frestelser till synd, som skiljer människan från livet och för till döden. Antingen det är handen som lockar oss att ta eller göra något som inte är rätt. Jakob varnade i andra läsningen för girigheten. Eller ögat som lockas av den onda eller fåfänga begärelsen, eller foten som lockar oss att följa den breda väg som leder till fördärvet.
Att frestas är ingen synd. Synd blir det när lärjungen låter sig övervinnas av frestelsen och ger efter för den. Men så behöver det inte gå. Den troende har möjlighet att med sin vilja, stärkt av Guds nåd, avvisa frestelsen. Frestelsen kan kännas övermäktig. Men den känslan ljuger. Det är en bedräglig känsla, som lärjungen kan lära sig att genomskåda. Ingen frestelse kan komma in i hjärtat om inte människan själv öppnar dörren för den. ”Stå emot djävulen och han skall vika för er”, säger aposteln Jakob. Benedikt ger rådet att avvisa frestelsen medan den ännu är ung och späd. Börjar vi umgås och förhandla med den, då har den snart besegrat oss. – Och när vi ändå har fallit, då måste vi utan dröjsmål göra bot och bättring. Att Gud tillåter också den rättfärdige att falla i synd, beror på att han vill lära oss ödmjukhet. Han vill lära oss att inte lita på vår egen styrka utan på Guds nåd och allmakt. Som vi bad i kollektbönen: ”Helige Gud, din skonsamhet och mildhet är det främsta tecknet på din allmakt…”.
Det kräver kamp och mycket bön. Vad det ytterst handlar om är att förbli i den nåd vi tagit emot och inte bryta kontakten med Jesus och hans kyrka. Att aldrig misströsta om Guds barmhärtighet. Om den allvarliga synden inte botas här i tiden leder den till den eviga skilsmässan från Gud, den eviga döden, som Jesus gång på gång varnar för. Kyrkans lära bekräftar att det finns ett helvete och det varar för evigt. Även om orden är skrämmande, så är det detta kusliga allvar som visar människans stora värdighet. Hon är skapad till Guds avbild och likhet. Den obotfärdige och likgiltige har redan smakat denna död. Hans hjärta är redan i dödsriket, där ingen glädje och ingen lovsång finns.
Kyrkans Herre korsfästes mellan två rövare. Den ene smädade och krävde hjälp, den andre bad om förbarmande. Han fick löftet: ”Redan i dag skall du vara med i paradiset”.
Kyrkan ber i en av sina eukaristiska böner: ”Låt din frid råda över våra dagar och rädda oss undan den eviga fördömelsen, så att vi en gång får räknas bland dina utvalda”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
