Kortpredikan 27 september 2021, S. Vincent de Paul, präst
Sak 8: 1-8; Ps 106: 16-21, 29, 22-23; Luk 9: 46-50
”Herrens ord kom till mig.” Så sade profeten.
Ordet var inte bara levande, det gav hopp för dem som återvänt och skulle bygga upp det förstörda Jerusalem.
I detta hopp ser han på Jerusalems gator både gamla män och kvinnor, var och en med stav i handen, för hög ålders skull. Men också gossar och flickor, som leker på gatorna.
Vincent de Paul såg den sociala nöden på gatorna i 1600-talets förslummade Paris. Nöden måste ha tett sig lika hopplös för ”monsieur Vincent”, som uppbyggnaden av templet efter återkomsten från exilen måste ha tett sig omöjlig.
Men profeten förmedlar den retoriska frågan: ”Om de som är kvar i folket tror att detta är omöjligt i kommande dagar, är det därför omöjligt för mig? frågar Herren Sebaot.”
Herren tycks inte ens tveka att ta hjälp från hedniska kungar.
Jesu märkliga ord, ”den som inte är emot er, han är för er”, hörde vi i går hos Markus. Här hör vi samma ord hos Lukas.
Den nyktra realismen klarar sig inte utan hoppet, närd av tron på att vår Herre har skapat och återlöst alla.
De som lever i kloster och snarast undviker ”gatorna” deltar i samma kamp mot mörkrets makter på hjärtats inre gator.
Vi tuggar i oss de profetiska orden. Dessa ger oss del av sitt innehåll, av det vi hoppas på. Vi blir det vi äter.
Tydligast i den heliga eukaristin, förklarad av profetens ord:
”Jag vill vända åter till Sion och ta min boning i Jerusalem”.
pater Ingmar Svanteson
