Predikningar Ingmar Svanteson

”Ljus i mörkret… bröd i ödemarken… styrka åt benen i din kropp… Du själv skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång vars vatten aldrig tryter.” Kan man tänka sig vackrare löften än de som profeten formule­rar? Det är Herrens vilja med människan och med sitt folk, formule­rat av hans profet. Vi får höra dem nu i fastetidens inled­ning.

Att ”hänga med huvudet som ett sävstrå” är ingen bra fasta. Själv­­ömkan, säger fäderna, är roten till allt ont. Klagan och knot­an­de gungar på samma strå. Den som vill ”lossa orättfärdiga bojor och lösa okets band” måste befrias från sina egna bojor. Bryt bröd åt din egen hungrande själ. Läs Guds liv­givande ord!

Människan söker klarhet, men när klarheten erbjuds, ryg­­gar hon ofta tillbaka. Det finns en förförisk lust att förbli i dunkel och am­bivalens. Det är lockande att få följa den egna viljan och vara sin egen her­re. Trots att det med tiden plågar och gör människan ”in­­krökt i sig själv”. Mose tar himmel och jord till vittne när han ställer folket inför det avgörande valet: ”Liv och död, väl­sig­nelse och förbannelse”.

Berättelsen om Noa kan man avvisa som enbart en myt. Samtidigt finns den i vår kulturs kollektiva minne och kan få oväntad relevans, inte minst när oron för klimatet antar apokalyptiska dimensioner. Efter berättelsen om syndafallet och det första brodermordet beskrivs hur människor­na sjunker allt djupare i synd och ond­ska. Deras hjärtan beskrivs som onda. Hjärtat är i bibeln platsen för både känsla, förnuft och vilja. I hjärtat avgörs människans öde.

När förhållandet till Gud har skadats är steget inte långt till det första brodermordet. Beskrivningen blir som en andra syndafalls­berättelse. Det är inte historia i vanlig mening. Berättelsen beskriver vad som på­går hela tiden, så att människan kan kän­na igen sig. Kains onda planer syns i hans mörka blick, medan den som har gott i sinnen ser frimodigt upp.

”Om jag låter dem gå härifrån utan mat orkar de inte ta sig hem.” Jesus bekymrar sig om folket där ute i ödemarken. Samtidigt blir det en kon­centrerad bild av hela hans livsverk. Utan hjälp tar sig människan in­te till sitt egentliga ”hem”. Bibelns berättelse om hur människan drivs ut ur paradiset låter för många som en saga. Männi­skans villkor är sig dock märkligt lika. Lusten att skylla ifrån sig… smärta och oro vid barnafödandet… vedermöda i arbetet… och allt ”vän­­der åter till jorden”. Skulle det vara allt?

Varför syndar människan? Det är ju så dumt. I efterhand, när hon för­står vad hon ställt till med, kan hon bittert ställa den frågan. Psy­kologi, genetik och andra kunskapskällor kan förklara en del, men inte allt. Det är den frågan som syndafallsberättelsen svarar på. Människan lå­ter sig luras av en illvillig och lis­tig makt, som frestar människan genom att ingjuta tvivel på och misstro till vad Gud har sagt.

”Det är inte gott att mannen är ensam.” Ordet för ”man”, ”adám”, betyder här snarast ”män­niska” och är för­knippat med den jord, ”ada­má”, ur vilken människan skapats. Först senare skall ordet bli ett könsbestämt namn, Adam. Människans ensamhet beskrivs som en brist, trots att det första kapitlet sade att ”allt var gott”.

”Hon förmådde mest, ty hon älskade mest.” Så säger Gregorius den store om den heliga Scholastica, den helige Benedic­tus syster, när hon med sin bön drar ner ett skyfall från himlen, vilket tvingar hennes bror att fortsätta deras andliga samtal hela natten. Brodern blir först förskräckt men sväljer förtreten och bejakar hennes djärva initiativ.

Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan. Fiskarna och djuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.” Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud. Med an­svar för den övriga skapelsen. ”Allting lade du under hans fötter”.