Kortpredikan 8 september 2021, Jungfru Marias födelse

Mik 5: 2-4; Ps 13: 6; Matt 1: 1-16, 18-23

Gud utvalde en mor för att bli människa och rädda oss.

Det finns något djupt mänskligt i att Kyrkan inte kun­nat glömma Marias födelsedag. Det vore ju att glömma vår mors dag.

Men det tog tid att ”förstå”. Först år 1854 var tiden mogen för att teologiskt klargöra hen­nes ”ut­korelse och fullkomliga renhet”, som ju firas den åttonde de­cember, nio månader före den­na dag.

Tron på hennes utkorelse fanns där hela tiden och redan på 500-talet firades hennes födelse. Liturgin kallar den ”frälsningens gry­ning”, den dag då ”räddningen för hela världen dagades”. Orden återspeglar hen­nes skönhet.

Den svenska al­manackan har bevarat ett av hennes namn för denna dag, Alma (den milda). 

Höga Visans ord om bruden mås­te också gälla henne. ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön!”

En av dagens antifoner anger orsaken: ”Du är skön alltigenom, Maria, på dig finns ingen ursyndens fläck”.

Ett av barnen i Lourdes bekräftar det: ”Jag vet inte hur jag skall beskriva det jag upplevde och det jag såg: skön­he­ten och glan­sen, ljusstrålarna…”.

I slutbönen ber vi: ”Herre, låt din kyrka jubla över dina heliga mys­­terier… särskilt denna dag… som var frälsningens gryning och som skänkte hela världen hoppet åter”.

                                                                                                       pater Ingmar Svanteson