Predikan 23 söndagen under året 2021

Jes 35: 4-7a: Ps 146: 7-10; Jak 2: 1-5; Mark 7: 31-37

Fatta mod!

Profetens budskap tycks bli allt aktuellare ju mera tiden går: “Fatta mod, var inte räd­da!” Både sekulära och troende plågas av rädsla och modlöshet, vilket kan göra livet till ett fängelse. Redan 500 år före Kristi födelse förkunnade profeten, och han gjorde det med intensitet och skönhet: ”Fatta mod, var inte rädda! Gud kommer själv för att räd­da er. Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den la­me hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen, bäc­kar i ödemarken.” Är det ansvarigt att ge sådana löften? Löften som inte infrias bereder ju för missmod och cynism?

    Vem kan bekräfta att profeten talade sanning? Evange­liet gör det, 500 år senare. Jesus botar en dövstum och folket bekräftar det: ”Allt han har gjort är bra, de döva får han att höra, de stumma att tala”, vilket var vad profeten ha­de utlovat. Profeten hade sagt: ”Se, er Gud är här. Han kommer själv för att rädda er.” Men – är däri ligger kru­xet som gör många besvikna eller får också de troende att så lätt tappa modet – Kris­tus upprättar inte sitt rike direkt och till fullo. Men ge­nom detta tec­ken bekräftar han att det är på väg och att det en gång skall fullbor­das.  

    Vi som hör detta erbjuds en gåva, trons gåva. Det är huvudorsaken till de tecken som Jesus utförde. De vill väcka tro. Denna tro föder ett hopp, ett hopp om slutlig fullbordan i det vi kallar det eviga livet. Detta hopp ger kraft att driva ut rädsla och modlöshet på vägen dit.  

    Mannen var tydligen ur stånd att komma själv. Men han hade vänner som förde honom till Jesus. Han lät sig föras till Jesus, redan innan han kände honom. Det är vad föräldrarna gör när de bär sina barn till dopet. Det är vad kyrkan och hennes präs­ter gör. Genom förkunnelse och själavård. Det är vad de troende gör när de ber för sina vänner, särskilt för de modfällda och bedrövade. För­bönens kraft är under­skattad! Det är vad helgonen gör för oss i himlen. Bara att höra om ett helgon, inte minst martyrerna, driver modlöshet på flykten. Alla kristna är kallade att föra de mod­fällda till Jesus genom sitt sätt att leva och kanske genom ett ord i rätt tid.

    Det viktigaste i evangeliet sker mellan den dövstumme och Jesus. Jesus tar man­nen avsides. Det visar att det inte handlade om trolleri eller magi. Det sker inte på den offentliga scenen. När Jesus botar mannen så finns bara han och Jesus i hela världen. Så unik och dyrbar är varje människa. Så avgörande är tron.

    Jesus går konkret, mänskligt och kroppsligt till väga. Han rör vid mannen. Han stic­ker fingrarna i hans öron, och rör vid hans tunga med sin saliv. Betydelsen av kropps­lig beröring är urgammal erfarenhet. Evangeliet både bekräftar denna erfarenhet och fullkomnar den. Så viktig är vår kropp. Därför är sexuella övergrepp och sexuella syn­der något mer än att förgripa sig på kroppen. Det är ett övergrepp på och ett miss­bruk av hela männi­skan. Aposteln talar om att våra krop­­par skall förhärliga Gud. Ing­enting i kroppen är oviktigt. Utan saliv är det svårt att tala. En kyrkofader ger saliven också en andlig tolkning. Han jämför den med smaken i Guds ord. ”Herrens ord är sö­tare än honung, än självrunnen honung”. I Psaltaren sjunger vi om hur Gud har skapat månen och stjärnorna ”med sina fing­rar”. Gud har antagit vår mänskliga kropp för att bota och helga våra kroppar.

    Samtidigt förmedlar Jesus det han bär i sitt innersta, enheten med Fadern. Det står att han ”såg upp mot himlen och andades djupt”. Han ”sucka­de” (1917) av medlidan­de och uttalar så sitt kraftfulla ord. Det är hela pås­ken i miniatyr. Han lider, dör och upp­står. Han skapar nytt. I skapelsens morgon sägs det om det som skapas att ”det var gott”. Här, när människan nyskapas, bekräftas det av folket: ”Allt han har gjort är bra”.

    Läkedomsundret blir ett tecken, en bild för hela frälsningen. Därför används Jesu ord, Effata, vid varje katolskt dop. Det är också ett mönster för varje omvändelse från otro till tro och för hela det kristna livet. Tron kommer av att människan öpp­nar sig för Kristi ord och själv kan bekänna sig till honom. Det är vad som sker i varje liturgi. Vi lyssnar till Guds ord och kan så bekänna tron. Som vi läser i Salomos Vishet: ”Vis­heten gav röst åt de stumma och lät barnen tala rent”.

    Också den troende kan bli som den dövstumme, hon fångas av rädsla och mod­lös­het, blir instängd och stum. Kyrkan, helgonens exempel och de andliga vägledar­na är som de där vän­nerna, som milt och med goda råd leder den modlöse tillbaka till Kristus och hans ord. Hon frestas att tro att det inte finns någon räddning, att det är lika mörkt och hopplöst som det känns. Kyrkan låter henne lyssna till profetens ord: ”Fat­ta mod, var inte rädd! Se, er Gud är här… Han kommer själv för att rädda er”. Bara genom att läsa dessa profetord, kanske högt för sig själv, är att utlämna sig åt och smaka deras kraft.

    Ibland är det tyst, outhärdligt tyst, och lärjungen frågar, med psalmisten: ”Varför, Herre, står du långt borta och håller dig dold i tider av nöd?”. Det är ingen tillfällighet att bibeln också berättar om Jobs klagan och bittra frågor, eller om Predikarens er-farenhet av detta livs tomhet och fåfänglighet. Också det är profetior. Sammanfatta­de och fullkomnade i Jesu eget lidande, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

Det berättas om mannen att inte bara hans öron öppnades. Också hans tungas band löstes och han talade riktigt. När människan lyssnar, bevarar och besvarar Guds ord, som Maria gjorde, då smakar hon inte bara friden, då växer det fram en ny skapelse, som sjunger. Den som sjunger ber dubbelt.

Om den första skapelsen står det: Se det var mycket gott. Nu låter evangelisten folket ana den nya skapelsen där de förundrade säger om Jesus:  ”Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala”. Den nya skapelsen övergår den första. Ty det ord vi lyssnar till och gör till vårt ord förvandlar oss. Vi omformas till likhet med det ord vi tar emot. På väg till och i hopp om det eviga liv där allt är helt nyska­pat och övergår allt vi här får smaka, höra och se.

Låt oss därför med klara och tydliga ord bekänna vår tro på honom som säger: “Fatta mod, var inte rädda!”

Amen.

                                                                                              pater Ingmar Svanteson