Predikningar Ingmar Svanteson

Vännen söker sin vän och liknas vid en gasell som kommer ”spring­ande över bergen”. Maria skyn­dar på lätta fötter upp i Juda bergsbygd. Hon bär på honom som söker människan, för att bli hennes vän. Maria söker upp Elisabet. När Elisabet hör Marias hälsning för­står hon vem som besöker henne.

Den som drabbas av ofrivillig ensamhet kan känna sig som inlåst i ett fängelse. Går det in i hjär­tat snörps det samman och man kan få svårt att ta emot också vänligheter. Det är fi­en­t­­liga makter som låser in och be­grän­sar henne. Det strider mot vad män­niskan är ska­pad till. Yttre faktorer kan blottlägga den innersta mänskliga kampen.

Manoachs ofruktsamma hustru får löfte om en son. Denne skall räd­da folket ur fiendens hand. Hans namn, Simson, är besläktat med det hebreiska ordet för ”sol”. Fol­ket får nytt hopp. Gud har inte övergett sitt folk. Sakarias och hans hustru Elisabet, som också var barnlösa, får även de löfte om en son.

Profeten Jeremia var samtida med kung Sidkia, den siste ättlingen av Davids dynasti. Hans namn be­tyder: ”Jahve är min rättfärdighet”, men Sidkia levde inte upp till sitt namn. I stället var han svag och eftergiven. Profeten utlovar en rättfärdig avkomling till David som skall mot­svara nam­net.

Under de sju dagarna fram till jul låter kyrkan oss höra allt vad evan­ge­listerna berättar om tiden närmast Jesu födelse. Idag och i morgon ur Mat­teus. Resten av veckan ur Lu­kas.  Matteus vän­der sig först till en judisk läsekrets. I sin släkttavla börjar han med Ab­ra­ham, trons fader för det utvalda fol­ket.

”Jag är Herren, ingen annan finns.” Profeten vittnar grandiost om den ende sanne Guden.  Han har danat och skapat himmel och jord. Han har danat jorden till att bebos. Han styr historiens gång. Också mörkret och olyckan har han i sin hand. Teologin skall senare precisera och säga att han tillåter och använder sådant, men inte direkt ”skapar” det.

Profeten Sefanja visste att det som drabbat Nordriket också skul­le drabba Jerusalem. Han kallar henne en motsträvig och befläc­kad stad. Hon varken lyssnar till, lyder eller förtröstar på sin Her­re. Men mitt i folket finns en kvarleva, en rest, ”en fattig och ödmjuk skara”.

”Vad har du för fullmakt att göra detta?” Jesus får frågan efter att ha ren­sat templet. De som ifrågasatte Jesu fullmakt, avvi­sa­de också Jo­hannes Dö­paren. De två hänvisar till och bekräftar varandra. Den som avvi­sar lagens och lydnadens krav, gör sig blind för nåden. 

Profeten Elia förskräcker och fascinerar. Han är ”den glödande profeten”, som höll him­len stängd, avslöja­de de falska profeterna och genom sin bön lät elden för­tära det of­fer han frambar. Han dog inte utan fördes direkt till himlen ”i en flammande storm­­­by, i en vagn dragen av eldhästar”.

”Då skall frid tillflyta dig som en ström.” Vilken bild! Friden liknas vid en ström som rinner till och se­dan, enligt Jesu ord, blir en källa i hjärtats innersta. Det är löftet till den som ”ger akt på” Herrens bud. Samma löfte skymtar i företalet till Benedictus regel: ”Vänd dig bort från det on­­da och gör det goda”.