Predikningar Ingmar Svanteson

Det är lätt att tro sig ”kunna” Lukas 15:e kapitel. Men Guds ord är alltid mera. Det är levande. Paulus räknar allt som förlust jämfört med ”kunskapen om Kristus Je­sus”. I gårdagens avsnitt från Filipperbrevet uppmanades vi att ”arbe­ta med fruktan och bävan på vår frälsning”. Men så fortsatte apos­teln: ”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gär­ning förverkligar hans syfte”.

Carlo Borromeo var hängiven biskop i 1500-talets Mi­lano. Han för­dju­pa­­­de präs­ternas utbildning och värnade om de fattiga och sjuka, under en pestepi­demi också genom eget exempel, allt i det tridentinska kon­ci­liets an­da. Till sina präster säger han: ”Var inte så generös mot andra att ingenting åter­står för dig själv. Du måste ha omsorg om själarna, men inte så att du glöm­mer dig själv.”

Martin de Porres var född i Peru som son till en fransk adels­man och hans indianska slavinna. Han blev dominikansk lekbroder. Som född på ”den nedersta platsen” i samhäl­let uthärdade han per­son­­lig för­ned­ring. Som barberare och sjukvårdare tog han sig an de fattiga och sju­ka. Ock­så präster bad om hans råd. Gud för­de honom ”på ödmjukhe­tens väg till himlens härlighet”.

Kyrkan firar Alla själars dag i ljuset från Kristi uppståndel­se. Hans uppståndelse på­minner om det ljus som ”fick natten att lysa som dagen”. Vi behöver detta ljus för att inte dras in i dödens mörker. Så kan ju livet upplevas. Att det blir mindre och mindre kvar av livet ju när­mare den fysiska döden vi kommer.

För en månad sedan firade vi de heliga änglarna. Ingen i den himmelska världen skulle vara befriad från omsorgen om människan och hennes frälsning (Bernhard av Clairvaux). Detsamma gäller helgonen. De är inte bara våra föredömen. De är oss givna för att styrka och hjälpa oss på vägen genom livet till Gud.

”För mig är livet Kristus och döden en vinning.” Paulus vittnar frimodigt. Döden har förlorat sin udd och sitt hot. Döden blir i stäl­let vägen för att till fullo få ”vara hos Kris­tus”. Samtidigt har han ett uppdrag, att ”hjälpa de troende till framsteg och glädje i tron”.

”Min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning, så att ni kan avgöra vad som är vä­sentligt.” Aposteln skriver detta i Filipperbrevet, som vi nu skall följa en styv vecka under vardagsmässorna. Det är ett brev fyllt av glädje och värme. Aposteln tackar för och längtar efter församlingen ”med Jesu Kristi öm­het”.

”…men ni ville inte.” Så lyder Jesu dom över hur människan valt att leva. ”Hur ofta har jag inte velat samla er… men ni ville in­te”. Men, suckar människan, min kraft är liten och min vilja of­ta van­­kelmodig.

I förstone tycks inte aposteln ifrågasätta sin tids syn på förhållan­det mellan man och kvinna i äktenskapet. Ändå sker något som förändrar och förnyar allt. Apos­telns ord blir en surdeg som genomsyrar alltsammans. Han uppmanar båda makarna att ”underordna sig varandra av vördnad för Kristus”.

”Varför kan ni inte tyda vilken tid det är?” Jesus frågar och ställer den märkliga motfrågan: ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” Indirekt hänvisar han till samvetet, ”människans hemligaste centrum och helge­dom”. I sitt samve­te har människan redan svaret, eller åt­minstone vägen till det.