Predikningar Ingmar Svanteson

Stefanos ord väcker ursinne hos dem som lyssnar till honom. – Är det så illa ställt med människan? Bär hon på ett motstånd mot sanningen? Varför avvisar hon dem som vittnar om sanningen? Är det denna människa som korsfäste Jesus och fortsätter att göra det? Är det så illa ställt med människan, som gärna tror att hon står på det go­das sida?

Stefanos var fylld av ande och kraft. När de inte kun­­de hävda sig mot ”visdomen och anden i det han sade”, skickade de fram fals­ka vittnen för att få honom fälld. Motståndet kom från de judar som sökt sig från diasporan tillbaka till Jerusalem och templet. De ville inte ha några förändringar. De ville behålla det som varit och som de nu återvänt till. De kände sig hotade av det nya som Stefanos vittnade om. Också de som varit med om brödundret och sedan söker upp Jesus i Kafarnaum söker det begränsa­de, bröd som mättar. Jesus kallar det ”förgänglig” fö­da.

”Brann inte våra hjärtan när han utlade skrifterna för oss?” Låt oss förena oss med de två lärjungarna på väg till Emmaus, som om det vore förs­ta gången vi följde dem. Det som hände då kan hända nu. De var på väg bort från Jerusalem och talade med varandra om det som hänt där under påsken. De får säll­skap av Jesus, men deras ögon är förblindade av sorg och bedrövelse. Den anony­me medvandraren frågar vad de talar om. Han spelar till och med okunnig om vad som hänt och de förun­drar sig. Som en skicklig terapeut får han dem att öppna sina hjärtan. De berättar om ”den­ne Jesus från Na­saret, mäktig i ord och gär­ning in­för Gud och hela folket”. Hur han blev utlämnad av de­ras egna överste­präs­ter och råds­herrar, dömd till döden och korsfäst, ”medan vi hoppades att han var den som skulle befria Israel”. Nu är de dessutom uppskakade, eftersom det har gått tre dagar och det hörs rykten om att han skall ha uppstått från de döda.

”Hälsa varandra med kärlekens kyss.” Det känns overkligt att tala om detta i dessa tider, men det påminner om hur omänsk­ligt det är med ”social dis­tans”. Petrus uppmanar sina brevmottagare till denna ”kärle­kens kyss”. Han gör det själv när han hälsar dem: ”Frid åt er alla”. Petrus för­med­­lar det han själv har tagit emot och kallar det ”kärlekens kyss”. I Höga Visan önskar sig bruden ”kyssar” från brudgum­mens mun. Psalmisten gör detsamma genom att lyssna till ho­nom som kal­las ”skönast bland människor” och ur vars mun det ”flödar ljuvligt tal”.

Gamaliel manar rådsmedlemmarna till eftertanke. ”Tänk er för”, sä­ger han. Han hänvisar till tidigare fanatiska upp­ror, som gått un­der efter en tid. Kanske fick Saulus, som var upp­fostrad vid Ga­maliels fötter, höra detta råd, men han ha­de då knap­past för­ståelse för sin lä­ra­res maningar. Stora rådet, särskilt sadducéerna, styrs av ursin­ne över apostlar­nas vittnesbörd, medan farisén Gamaliel resonerar klokt och för­nuftigt: ”Om detta är männi­skors påfund försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem”.

​​​​​​​”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Det är bud­ska­pet i Johan­nes­evangeliet. Inför Sonen avgörs människans öde, och det bör­jar redan här i tiden. Därför kan evangelisten också låta Jesus säga: ”Den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över ho­nom”. ”Guds vrede” är inte något känslotillstånd hos Gud. Men hans rätt­fär­dighet kan inte blunda när människan handlar mot insedd san­ning, när hon mot bättre vetande förnekar Gud och hans gär­ningar. Framför allt förnekelsen av den Gud har sänt.

Situationen är nästan komisk. Stora rådet har satt apostlarna i häkte för att dagen efter kunna förhöra dem. En ängel befriar dem och de fortsätter att förkunna i templet, medan överstepräs­ter­na inte begriper vad som hänt. Hela staden surrar av rykten. Långt senare sammanfattar Johannes vad det handlar om: ”Så äl­skade Gud världen.” Men det ofattbara fortsätter att hända. När denna kärlek förkun­nas ”då älskar människorna mörkret mer än ljuset”.

Lukas berättar hur de första kristna sålde allt de ägde, lade ner köpesumman vid apostlarnas fötter och ställde det till kyrkans för­fogande. Anselm av Canterbury (d. 1109) ställde hela sitt liv till Guds och Kyrkans förfogande, inte minst sin tankeförmåga. Mot sin vilja blev vald till abbot och senare till ärkebiskop av Canterbury. Han förundrades över det hans för­nuft visade honom, att Gud är ”det högsta av allt, så att vi inte kan tänka något högre”. Genom sin tanke fann han att Gud är ”liv och ljus, vishet och godhet, evig salighet och salig evighet, och att han är detta alltid och överallt”.

Ett levande hopp. I dessa tider kunde vi knappast ha fått ett mera passande budskap än det vi hörde i andra läsningen. ”I sin stora barmhärtighet har Gud fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.” Redan orden väcker hopp och dof­tar av barmhärtighet. Denna söndag kallas ju också Barmhärtighetens söndag. Or­den återspeglar den urkristna glädjen över påsken och dopet. Vi hörde något av den glädjen i första läsningen, där det berättas hur de nydöpta hade allt gemensamt och dagligen bröt bröd med varandra i uppriktig glädje.

De äldste och skriftlärda kan inte förneka att ett märkligt tecken har skett genom apostlarna. De förvånas, men förbjuder dem att tala till någon i ”det nam­net”. De ”enkla och olärda” apostlarna svarar den prästerliga eliten: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom”. Först en vädjan till eftertanke. ”Tänk efter själva”. Det finns något i varje människa som inser att sanning och rätt inte får stoppas med yttre makt. Det förnedrar människan och skadar hela samhällsgemenska­pen. Något i människan vet att hon bär på en inre värdighet, ett samvete som inte får kränkas.