Kortpredikan 12 juni 2021, Jungfru Marias Obefläckade Hjärta
Jes 61: 9-11; 1 Sam 2: 1, 4-8d (Resp.ps); Luk 2: 41-51
Denna minnesdag har sitt historiska ursprung i Fatima (Portugal) 1917, där Maria uppenbarade sig för tre barn, med uppmaning till bot och rosenkransbön.
Minnesdagen firas dagen efter Jesu hjärtas dag. Marias rena hjärta har sin källa i Sonens.
Minnesdagen liknar högtiden den 8 december, Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet. Då firar kyrkan hur Gud i Maria bereder en värdig boning åt sin Son. Idag firar vi hur Maria tar emot denna utkorelse och nåd.
För henne själv var det inte klart på en gång. Också hon fick söka sig fram i tro. Hon och Josef blev bestörta när 12-åringen dröjde sig kvar i templet. Inte heller förstod de allt på en gång. ”De förstod inte vad han menade med sina ord.”
Men hon ”bevarade alla hans ord i sitt hjärta”, även när hon inte förstod. Nåden behöver tid för att upplysa människans förstånd och fullborda sitt verk.
Det sker i den kristnes dagliga överlåtelse, koncentrerad i den monastiska kallelsen. Ibland måste den ”försvara sig” och tar hjälp av Jesu ord: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?”
”Alla som ser dem skall märka på dem att de är ett släkte som Herren har välsignat.” Hur märks det? – På deras glädje. Och vi känner igen den inre kampen. Fienden berövar oss glädjen. Eller, bättre uttryckt, vi har låtit oss berövas glädjen.
Hjälpmedlet tillbaka till glädjen hör vi ur Marias mun, i hennes lovsång, som vi sjunger i varje vesper, men som redan uttalats av profeten: ”Jag gläder mig storligen i Herren, och min själ fröjdar sig i min Gud”.
Hon lånar oss sina ord och vi tar dem i vår mun. Glädjen från hennes rena hjärta rinner över i våra hjärtan. Vi upptäcker att glädjen redan finns där, men har dolts av att vi sökte den på andra platser.
Med ödmjukhetens trotsighet kan vi driva undan våra inre fiender: ”Min själ prisar Herrens storhet, ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet”.
pater Ingmar Svanteson
