Predikningar Ingmar Svanteson

Så lyder titeln på en bok som kom ut för några år sedan. Den handlar om den så kal­­lade krop­pens teologi, om förhållandet mellan man och kvinna. Men bokens titel kan också vara en ingång till det evangelium vi nyss har hört.

”Var och en har fått just den nåd som Kristus har velat ge ho­nom”. Den nådegåva som några har fått, med upp­takt i det apos­to­liska upp­draget, tjänar kroppens upp­bygg­nad, tillväxt och en­het. Hela kroppen skall ”fogas samman och hållas ihop genom att alla le­der­na hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje sär­­­­skild del.”

”Varför kan ni inte tyda vilken tid det är?” Jesus frågar och ställer den märkliga motfrågan: ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” Indirekt hänvisar han till samvetet, ”människans hemligaste centrum och helge­dom”. I sitt samve­te har människan redan svaret, eller åt­minstone vägen till det.

Paulus sitter inte vid ett skrivbord och tänker. Ännu mindre grubblar han. Han faller på knä och förundras över den ofattbara ”nådegåva, som Gud gav honom med sin kraft och styrka”. Han söker olika bilder för ”den outgrundliga rikedom som finns i Kris­tus”, den kärlek som omfattar ”bredden, läng­den, höj­den eller djupet”, han kallar den ”he­la Guds fullhet”. Det är denna fullhet som skall bo i de troende, så att de kan göra långt mer än de kan tänka ut själva eller ens begära.

Aposteln mediterar över ”Den outgrundliga rikedom som finns i Kristus.” Redan i inledningen till brevet har han sagt det: ”Allt är samman­fattat i Kristus, allt i himlen och på jorden”. Denna rikedom, ”hemlighe­ten med Kris­tus”, har varit fördold i ti­digare släktled, men har nu uppenbarats för hans heliga apostlar och profeter.

”Kom ihåg”, säger aposteln till de en gång hedniska efesierna, hur det var ”på den tiden utan Kristus”. De levde ”utan hopp och utan Gud”. De var inte bara långt från Gud, de levde också skilda från varandra, i två eller flera läger, skilda åt av ”fiendskap”. Det är plågsamt, eftersom människan inte får ro utan Gud och dessutom behöver sin nästa. Hon är en gemenskapsva­rel­se.

Aposteln försöker uttrycka det enorma mysterium han för­kunnar, det som efe­sier­na fått del av. Det är som skillnaden mel­lan död och liv. ”Ni var döda… men har gjorts levande”. De, och vi, var döda ”då vi följde våra mänskliga begär och hand­lade som krop­pen och våra egna tankar ville”. Han kallar dem ”olydnadens människor” och ”vredens barn”. En konkret bild är bonden i evangeliet som bara talar med sig själv om sina välfyllda lador. Med apostelns språkbruk lever han redan bland de dö­da.

”Den som gräver en grop för andra, faller själv i den.” Fariséerna fick erfara det när de gi­ll­rade en fälla för Jesus. De ställde frågan: ”Är det rätt el­ler inte att ge kejsaren skatt?” Bakgrunden var den förhatliga skatt som romarna hade pålagt det judiska folket. Den skul­­le betalas med ett mynt, en denár, som ungefär motsvarade en dagslön. Myntet hade en bild av kejsaren och en text: ’Tiberius, son av den gudomlige Augustus’. Att betala med detta mynt uppfattades av judarna som avguderi och ett svek mot tron på den ende Gu­den.

Gud utvalde en mor för att rädda oss. Det finns något djupt mänskligt i att Kyrkan inte kun­nat glömma Marias födelsedag. Det vore ju att glömma vår mors dag. Men det tog tid att ”förstå”. Först år 1854 var tiden mogen för att teologiskt klargöra hen­nes ”ut­korelse och fullkomliga renhet”, som ju firas den åttonde de­cember, nio månader före den­na dag. Tron på hennes utkorelse fanns där hela tiden och redan på 500-talet firades hennes födelse. Liturgin kallar den ”frälsningens gry­ning”, den dag då ”räddningen för hela världen dagades”.

Paulus griper in med kraft mot den synd som Korinthierna blun­dat för och släppt in. En av de troende levde ihop med sin styv­mor. Han menade sannolikt att hans ”andlighet” gjorde det likgiltigt vad han gjorde med sin kropp. Hans andlighet ställde honom över buden. Så tänkte gnos­tikerna – och gör det fortfarande. Benedictus hänvisar till apostelns ord när det gäller andra, men lika all­var­liga förseel­ser i klostret. Både Paulus och Benedictus gör det med syn­da­rens bäs­ta för ögo­nen, men också för att hindra att det onda spri­der sig. ”Lite surdeg får hela degen att jäsa.”