Kortpredikan 18 juni 2021
2 Kor 11: 18, 21b-30; Ps 34: 2-7; Matt 6: 19-23
Paulus sänker sig till korinthiernas nivå. Han skryter och talar ”i dårskap”. Han är hebré, israelit och en Abrahams ättling, som andra judekristna. Han har tjänat Kristus ännu mer. Hans meritlista är överväldigande: fängelse, spöstraff, stening, skeppsbrott, faror, arbete, vaka och slit.
Men så anar man listen i hans dåraktiga tal. ”Om det ändå skall skrytas, vill jag skryta med min svaghet”. Allt han har gjort och blivit utsatt för är ett vittnesbörd om något annat. Någon annan har verkat i hans svaghet. Därför vill han skryta med sin svaghet.
Det motsvarar Jesu ord om att ”samla skatter i himlen”. Det handlar inte om egna meriter, utan vittnar om det nya livet i Kristus. Det innefattar förvisso både möda och ansträngning, men meriterna har en annan källa än den egna kraften.
Detta nya eliminerar inte människans samverkan, men aktiverar den genom att människans synförmåga botas.
Människan kan se med ett ”ogrumlat” ögat, ett enkelt, helt och odelat öga. Hon ser klart. Ögat ger hela kroppen ljus. Det belyser och vägleder hela livet.
Det ”ögat” ser utan fördomar och illusioner, antingen man lever mitt i världen eller i öknen. Det kan se, bedöma och handla.
Ordet om det ”ogrumlade” ögat ”upptäcktes” av ökenfäderna. Alla dygder kunde leda vilse om de saknade denna klarsyn. Detta ”öga” vägleder och ger de andra dygderna ljus.
De kallade denna dygd discretio, omdömesförmågan, förmågan att se, bedöma och handla rätt. Genom den fann de den kungliga vägen mellan över- och underdrifter. Den lärde dem att skilja mellan andarna, sanningen från lögnen, väsentligt från oväsentligt.
Gåvan ges åt den som ber om den och som praktiserar den på lydnadens och ödmjukhetens väg.
”Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus.”
pater Ingmar Svanteson
