Kortpredikan 15 juni 2021
2 Kor 8: 1-9; Ps 146: 2, 5-9a; Matt 5: 43-48
”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
Moraliskt verkar uppmaningen hopplöst omöjlig – men, om vi tänker efter, är den det enda naturliga. Människan är ju skapad till Guds avbild och likhet.
Paulus ger ett exempel på hur det kunde se ut. De kristna i Makedonien, som var fattiga, ”tiggde och bad om att få vara med och hjälpa de heliga” i Jerusalem som var i stor nöd. De gav ”först och främst sig själva”, sedan ”över sin förmåga”, en ”frikostighetens gåva”.
Paulus berättar det inte för att tvinga, men för att och locka fram och frigöra det ursprungliga i människan. Det som gör henne hel och fullkomlig.
Det har sin grund och drivkraft i tillvarons stora utbytesaffär. ”Han som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom”. Fullkomligheten bygger på detta utbyte.
Genom nåden blir vi det han är av naturen, han som är Guds sanna och fullkomliga avbild. Dessutom både utmanas vi och får hjälp av dem som låtit sig lockas, av helgonen.
Samma tanke motiverar budet att älska sina fiender. Gud låter sin sol gå upp över både goda och onda. Hans barn måste göra som deras fader gör. Det betyder inte att ”tycka om” sina fiender, men att vilja dem väl och efter förmåga ge dem det som är bra för dem. Ett första steg är att be för dem.
Vi älskar därför att Gud först har älskat oss och gjort oss till sina barn. I den heliga eukaristin kommunicerar vi för att förvandlas och bli det vi får del av.
”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
pater Ingmar Svanteson
