Predikningar Ingmar Svanteson

”Mitt folk, vad har jag gjort mot dig?” När folket brutit för­bundet frågar Gud retoriskt hur han har be­tung­at sitt folk, han som be­friade dem ur träldoms­huset i Egypten och ledde dem ge­nom ök­nen? Vi känner igen frågan från långfre­dagsliturgin. Den korsfäste frågar sitt folk: ”Vad har jag gjort mot dig?” I evangeliet kräver folket ett tecken av Jesus. Han hänvisar till ”Jo­na-teck­net”, profetian om honom själv och hans påsk.

Var stilla för Herren och förbida honom. Dagens andra läsning står som ett bortglömt litet syskon mellan den lärorika läsningen ur Vishetens bok och det dramatiska evangeliet. Två korta verser ur Paulus brev till romarna. Aposteln suckar och säger: ”Vi vet inte hur vår bön egentligen bör vara”. Det är den högt begå­vade och mycket erfarne Paulus som säger det, han som kunde få trons fiender på knä och vars prövningar i det kristna livet var större än de flesta andras. Han visste inte hur hans bön skulle vara! Men han visste att han inte visste.

Profeten Mika var ungefär samtida med profeten Jesaja under slutet av 700-talet f.Kr. då Israel var hotat av assyrierna. I hotade lägen väcks ibland det goda hos människan. Men hot, också en pandemi, kan även locka fram det sämsta hos människan. Mika sä­ger: ”Ve dessa som tänker ut vad fördärvligt är och bereder vad ont är på sina vilo­lä­ger!” Gränsen mellan rätt och fel upplöses. Ordet om ”mät­­snöret” blir tydli­ga­re i Bibel 2000: ”Ni skall inte ha någon som mö­ter upp jordlotter åt er”. Det gemensamma livet behöver rättvisa grän­ser för att inte övergå i ka­otisk gränslös­het.

När vi som benediktiner låter blicken glida över dagens läsningar märker vi hur bibelpräglad Benedictus´ regel är. Regeln har vuxit fram är Benedictus ständiga umgänge med Guds ord. Vis­sa de­lar, till exempel dess så kallade prolog, är som en mosaik av bi­belord. Första läsningen ur Ordspråksboken – ”Lyssna, böj ditt hjärta, sök…”

Knut den helige, kung i Danmark på tusentalet, mördades av sina motståndare framför altaret i S:t Albans kyrka i Odense år 1086. ­Men de ångrade sitt dåd och så firas han som martyr och landets skydd­s­­patron. En liknande maning läser vi i profeten Hoseas avslutande kapi­tel. Nordriket, Israel, skulle inte mer lita till ”Assur”, den militära och politiska makten. Men inte heller lita på sina egna ”händers verk”.

Förhållandet mellan Gud och hans folk är en kärleks­his­toria. ”När Israel var ung, fick jag honom kär.” Den första kärleken. Men tiden går, kärleken får konkurrenter och svalnar. ”Ju mer de har blivit kallade, dess mer har de dragit sig undan. De fram­bär offer åt Baalerna.” Det är också kyrkans och de troendes historia. Vem hade trott att de prästerliga övergreppen kunde ske? Men det finns på närma­re håll. Vem trodde att det skulle finnas så mycket tröghet, van­kel­mod och ren ovilja i det egna hjärtat?

Ju bättre det gick Israels land, desto präktigare avgudabilder res­te de. För Israel och Nordriket på 700-talet f.Kr. ledde det till allt djupare avfall. Människan har svårt att hantera rikedom och framgång. När ock­så politiker säger att de varit ”naiva”, bekräftar de både Skrifterna och Kyrkans lära om arvsynden. När avgudar och ideologier avslöjas i sin tomhet står folket utan ledare. När olyckorna kommer ropar folket till bergen: ”Dölj oss”, och till höjderna: ”Fall över oss”.

”När Jesus människorna, fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.” De drivs hit och dit av de avgudar som sätts upp för dem och som de själva sätter upp. Det börjar i människans eget inre, även om avguden varken syns eller hörs. En liten tanke, egenproducerad eller inköpt på torget. Den verkar harmlös, men är tom och kraftlös. Den påverkar nästa tanke och kan ockupera hela människan. ”De som har gjort dem skall bli dem lika”, tomma, kraft­lösa, döda.

Profeten Amos säger det självklara, det som varje männi­skas samvete säger: ”Sök vad gott är, och inte vad ont är”. Ändå är hans budskap näs­­­tan outhärdligt: ”Herrens dag är mörker och inte ljus, den är töcken utan något solsken”. Amos går särskilt till rätta med dem som firar gudstjänst men blun­­dar för orätten och slar­var med vardagsmoralen. ”Jag git­ter inte höra ditt psal­tar­spel. Men må rätten flöda fram som vatten.”

Profeten ger exempel på en av tillvarons grundlagar, den om or­sak och verkan. ”Ryter ett lejon i skogen, om det ej har funnit nå­got rov? Faller en fågel i snaran på marken, om inget garn har bli­­­vit utlagt för den?” Allt som finns och allt som händer har en orsak. Därmed hänger allt ihop. Måste då inte allt­sammans, hela världsalltet, ha en or­sak? Men en orsak som själv är evig och utan or­sak? Alternativet vore en ”evig mate­ria”, den konsekventa ”materialismen”. Tron bekräftar tanken och bekän­ner att Gud i begynnelsen har skapat allt ur intet.