Predikningar Ingmar Svanteson

Att efterfölja barmhärtigheten. Profeten Jeremia klagar över det uppdrag han har fått. Och mer än så. Han anklagar Gud för att ha förlett och lurat ho­nom, när han fick sin kallelse som profet. ”Du förledde mig”, säger han. I ärlighetens namn måste han tillägga: ”Jag lät mig förledas”. Men så fort­sätter han: ”Du blev mig för stark, du fick övertaget”. Han klagar eftersom han blir till åtlöje för folket när han förkunnar. ”De gör narr av mig.” Han klagar över att stän­digt tvingas ro­pa: ”Våld och förtryck!” Varje gång han talar måste han påtala folkets synder och otrohet mot förbundet. Han försöker tränga un­dan och glömma uppdraget: ”Jag bryr mig inte om att tala i hans namn”. Men då blir det som en brin­nande eld i hans innersta. Han för­mår in­te stå emot.

Det är svårt att blunda för kyrkans profetiska kallelse när vi hör dagens evan­gelium. ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med…” Vad säger den profetiska kyrkan om dagens samboförhållanden, otillåt­na äk­tenskap eller homosexuella relationer? Det som bara för kort tid sedan erkändes som norm, har idag förvand­lats till något som inte ens får sägas offentligt. Må vi be om mod att i rätt tid och med rätta ord säga det som måste sä­gas. Ve den kyrka som tiger.

Augustinus skulle inte ha svårt instämma i Paulus ord: ”Eftersom världen, omgi­ven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom vishe­ten, beslöt Gud att ge­nom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror”. Augustinus hade genom­skå­dat manikeismens grundlösa spekulationer. Hans sökande hade fört honom till trons förgårdar. Han påverkades och berördes av Ambrosius förkunnelse och av skönheten i liturgin. Han var omgiven av kristna vän­ner, vars red­barhet och ärlighet han beundrade och avundades. Han för­ak­tade sitt eget livs obeslutsamhet och oansvarighet. Men det avgöran­de fat­tades.

I inledningen till sitt förs­ta brev till korinthierna tackar Paulus för alla de gåvor Gud har berikat församlingen med. Också den heliga Monica tackar Gud när hon märker att hennes liv är på väg att fullbordas. Inte minst tackar hon för sin son Augustinus, att Gud hört hennes böner. Hon fick uppleva hans dop av den helige Am­bro­­si­us, som gjorde honom till en ka­tolsk kristen.

Paulus går strängt till rätta med dem som ”lever utan ordning”. I praktiken utnyttjar de och lever på andras arbete. Oftast handlar det om lättja, som ibland ges en förment andlig motivering – tan­ken att det är ”finare” att be än att arbeta, eller att ”frälsning­en” befriar från mödosamt arbete. Paulus motiverar inte, men drar den praktiska slutsatsen: ”Den som inte vill arbeta får inte heller äta.”

Det fanns rykten i svang i Thessalonike att Herren inte bara var nä­ra utan att ”Herrens dag är här”. En hårfin, men avgörande skill­­nad. Paulus säger: ”Tappa inte fatt­ningen och bli inte upp­skräm­da… Låt inte lura er… håll er till de läror som vi har fört vidare, munt­ligen eller i brev.” I orostider finns goda skäl att påminna sig den sunda läran, för­medlad i skriften och i traditionen.

Vi firar kyrkmässa, denna kyrkas födelsedag, hennes invigning år 1995, i år för 25 år sedan. Silverjubileum! Hon är klädd som en brud för sin brudgum. Många erfar nå­got särskilt när de träder in i det vigda kyrkorummet, men hur kan en byggnad av sten, cement och trä rymma något heligt? Redan Salomo frågar hur Gud kan bo i ett tempel byggt av människo­hand. Jesus talar ju om gudstjänst i ”ande och san­ning”. Protestanterna ifrågasatte den katolska traditionen att inviga kyrkor och me­­na­de att kyrkorummet bara var ett yttre rum för gudstjänsten, som skydd mot vä­der och vind.

Det är ett märkligt faktum att man aldrig har hört talas om Marias grav. Trots att också mindre kända helgongravar drar till sig både pil­gri­mer och visas den största omsorg. Inte heller har man nå­gon­sin hört talas om någon relik av hennes kropp.

Det tycks bekräfta vad dagens högtid bekänner och firar. Med kropp och själ är Maria upptagen till himlen. Hon ”behövde” in­te dö den kropp­­s­­liga döden, renas i skärselden och invänta allas upp­väckel­se på den yt­tersta dagen, då kropp och själ återförenas.

Vinden som lade sig. Det kan vara svårt att tro på det vi hört i detta evangelium, men det är inte svårt att se det framför sig. Matteus har berättat hur Jesus mättat de fem tusen i den öde trakten. Nu skic­kar han lärjungarna före till andra sidan sjön, medan han själv skickar hem folket och se­dan går upp på berget för att be. Vädret skiftar och det kan snabbt bli stormigt på Gene­sa­rets sjö. Lärjungarna får kämpa hela natten i motvind. Strax före gryningen kommer Jesus till dem, gående på sjön.

”Ännu måste synen vänta på sin tid”, sade profeten. Men han tillfogade ett löfte: ”synen skall inte slå fel”. Det profetordet an­vän­de grundarinnan av Jesu Moder Marias systra­skap, moder Magda Wollter, i förhoppningen att ett kloster skulle kom­ma till stånd. Klostret kom till stånd, i kraft av systrar­nas tro. Profeten sade ju: ”Den rättfärdige skall leva ge­nom sin tro”. Men ”synen” tycks ständigt vänta på sin fullbordan. Och villkoren vara desamma.