Predikningar Ingmar Svanteson

”Ge inte upp er frimodighet.” Hebreerbrevet påminner sina läsare hur det var ”förr”, när de nyss ha­de blivit ”upplysta”. Författaren syftar på dopet, som kallades ”upplys­ning”. Dopet sker i tro, som ger kunskap och klarsyn. I början kun­de de utstå mycket och hade sin glädje i det. De visste att de ägde ”nå­got bätt­­re”. Nu har tiden gått. Trons första entusiastiska skede är över. Det är lätt att glömma och fångas av trög­het och upp­givenhet.

”Ge akt på det ni hör”, säger Jesus. Thomas av Aquino är känd för sitt tänkande, men han gav akt på det han iakttog med alla si­na sinnen, också i naturen. I allt såg han tecken som pekade i en enda riktning. Thomas röst hörs fortfarande. ”Hela världen ekar av den”, som hans lärare Al­bertus Magnus förut­spåd­de. Hans tankereda uteslöt inte att han också älskade av hela sitt hjärta. Vi märker det i hans böner, inte minst inför al­ta­rets all­ra­heligaste sakrament.

Hebreerbrevet kallar ”lagen” en ”skugga av det goda som skall kom­ma”. Här gäller det särskilt vad lagen säger om djuroffer. Redan Psaltaren antyder att djuroffer inte var Guds egentliga önskan. De kunde kosta på och påminde israeliterna om att allt som lantbruket gav ytterst var gåvor av Gud. Med en slags gudomlig pedagogik pekar de vidare.

Ljuset på Damaskusvägen förvandlade Paulus liv. Han blända­des, men fick tillbaka synen och därtill förmåga att se hela tillva­ron i detta ljus. ”I ditt ljus ser vi ljus.” Kan vi se det Paulus såg? – Jag tror det: I Paulus livsöde och lära. Hans undervisning är vidunderlig, men inte alltid så lätt­begriplig. Lättast ser vi ljuset i hans eget liv. Där avspeglar sig hans under­vis­­ning. Det ljus han såg på Damaskusvägen lyser i hans eget liv.

Levande och verksamt. Denna söndag, den tredje under året, har av påven Franciskus fått ett särskilt namn: Guds ords söndag. Kyrkan vill göra oss mera medvetna om Guds ord, det ord som vi egentligen firar varje söndag. Det är ett arv från det senaste konciliet, som gav en av sina tunga texter namnet Dei verbum, Guds ord. Det riktar sig till både dem som förkunnar och till alla troende, i synnerhet or­dens­folket, för att de skall lära känna ”det som är långt mera värt, kunskapen om Jesus Kristus (Fil 3:8) genom en ständig läsning av den heliga skrift”. Så citerar man den helige Hieronymus: ”Okunnighet om Skriften är okunnighet om Kristus”.

Vi hörde i natt om den stora befrielsen. Vi hörde att Frälsaren är född, han som kom­mit för att befria oss från våra verkliga fiender, synden, döden och djävulen. Barnet som föds blev en käm­pe, en befriare. För att ge människan tillbaka hennes förlorade fri­het.

Texterna denna julnattmässa liknar en bägare som flödar över. Kollektbönen talar om ”det sanna ljuset som strålar”. Profeten om ”folket som vandrar i mörkret och ser ett stort ljus”. Fri­den skall vara ”utan ände”. Aposteln klargör att Guds nåd har blivit syn­lig som en rädd­ning för alla människor.

Sakarias kallar det han besjunger för en ”soluppgång”. Det är ti­den mellan nattens mörker och dagens fulla ljus. Vi lever inte i det fulla ljuset, men i gryningen. Kyrkan låter oss höra Sakarias ord på julaftonens morgon.  

Evangelisten Lukas väver in förelöparens och frälsarens födelse­be­rättelser i var­andra. Redan förelöparens födelse väcker förundran och glädje där up­pe i Juda bergsbygd. Frälsa­rens födelse skall av änglarna förkun­nas som en stor glädje för herdarna i Betlehem.

”Så länge han lever, skall han vara given åt Herren”. Hanna, Samuels mor, har bett om och fått en son. Nu ger hon honom tillbaka till Her­ren. ”Så länge han lever, skall han vara given åt Herren”. Hon vet att Samuel är en gåva. Med en inre logik ger Hanna gå­van tillbaka.