Kortpredikan 11 augusti 2021, S. Clara, jungfru
5 Mos 34: 1-12; Ps 66: 1-3a, 5, 8, 16-17; Matt 18: 15-20
Den heliga Clara kände igen sin kallelse när hon hörde Franciskus tala om fattigdomens rikedom. Själv säger hon i ett brev till en medsyster: ”Tänk på upprinnelsen till denna spegelbild, fattigdomen som lades i en krubba och sveptes i lindor. Änglarnas konung, himlens och jordens Herre läggs i en krubba.”
Hon levde i barnets fullständiga beroende och förtröstan. Detta gjorde henne inte barnslig, utan klok. Kardinaler och biskopar kom för att lyssna till hennes undervisning.
Hon utsatte sin kropp för sträng botgöring, men den utstrålade en annan skönhet.
Mose får se det utlovade landet, men inte kroppsligen komma in i det. Det står att Gud ”begravde honom”. Ingen vet var hans grav är. Många har tänkt att han togs direkt in i härligheten. Mose hade ju redan ”umgåtts med Herren ansikte mot ansikte”.
Josua ”var full av vishetens ande”. Han för folket vidare, också när de knotar och är på väg att avfalla.
Evangeliet berättar om brodern som ”gjort orätt”. Skadan måste helas. Inte genom att tala med andra om det! Undantag kan vara själasörjaren.
Först steget är att tala ”i enrum” med den som begått orätten. Till barmhärtighetsverken hör att ”förmana syndaren”. Det kräver mod och ödmjukhet.
Först därefter kan man tvingas ta andra som vittnen. För att bevara saklighet och rättvisa.
Nästa steg är att ”tala om det för församlingen/kyrkan”. I praktiken för den som har herdeansvaret. ”Ett enda sjukt får skall inte få smitta hela hjorden”, säger Benedictus.
Men om ”han inte vill lyssna på församlingen/kyrkan” är hoppet ändå inte ute. Benedictus räknar bönen som den starkaste medicinen för en felande broder.
Mose hade bett för folket när det knotade och avföll. Den heliga Clara bad med sin kroppsliga fattigdom och med hela sitt liv.
Den heliga eukaristin är både kroppslig och andlig. En försmak av det saliga skådandet.
pater Ingmar Svanteson
