Kortpredikan 29 juli 2021, S. Olav, konung och martyr, Norges skyddspatron
2 Mos 40: 16-21, 34-38; Ps 84: 3-5, 6a, 8a, 11; Matt 13: 47-53
Den helige Olav var kung och krigare, men hade en hängiven tro. Han stupade vid Stiklastad i Norge år 1030 och uppfattades av trons folk som martyr. En rad märkliga under bekräftade att hans blod inte hade utgjutits förgäves.
Inget annat helgon, förutom Maria, är så ofta avbildat i svenska kyrkor som den helige Olav. Nidaros, nuvarande Trondheim, dit hans kropp fördes, blev Nordens främsta vallfartsort. Vi har S:t Olofs kyrka på nära håll.
Jesus talar om ”Himmelrikets lärjunge”. Det är den som ”ur sitt förråd tar fram både nytt och gammalt”.
Denne lärjunge är fostrad av Kyrkan att se ”det nya (förbundet)” redan i ”det gamla”.
”Så ofta molnskyn höjde sig över tabernaklet bröt Israels barn upp… Men så länge molnskyn inte höjde sig, bröt de inte upp utan stannade ända till den dag då den åter höjde sig.”
”Allt har sin tid”, säger Predikaren. Uppbrottet får inte ske innan tiden är mogen. Men då bryter folket/Kyrkan upp, då handlar lärjungen, frimodigt och under molnskyns ledning, en förebild till den helige Ande.
Kyrkan firar det i varje eukaristi, som är både närvaro och offer, både tillbedjan av Kristi kropp och blod, och frambärande av hans evigt gällande offer.
Arkens ”lock” (1917 ”nådastolen”) kallas av Paulus ”försoningsoffer” och Hebreerbrevet ”försoningsstället”.[1]
Vi får del av Kristi offer för att förenas med det och förvandlas av det. Genom molnskyn, den helige Ande, visas vägen vidare.
Hur vet vi när vi skall handla? De monastiska fäderna envisas med sitt svar: Den ödmjuke vet.
Vi firar eukaristin för att bli delaktiga av Kristi ödmjukhet.
pater Ingmar Svanteson
[1] Se noten till Rom 3:25 i Katolsk Studiebibel.
