Kortpredikan 4 augusti 2021, Jean Marie Vianney, präst
4 Mos 13: 2-3a, 26-14: 1, 26-30, 34-35; Ps 106: 6-7a, 13-14, 21-23; Matt 15: 21-28
”Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss.” Så löd rapporten från dem som sänts i förväg för att bespeja det utlovade landet.
En sådan rapport sänker inte bara stridsmoralen, den ifrågasätter också Guds löften.
När de troende hör om den helighet de är kallade till och påminns om sin svaghet, när de hör om dygderna och känner av sina laster, är det lätt att tänka som spejarna sade om det folk vars land de skulle inta: ”de är för starka för oss”.
Tanken innehåller en sanning, den egna svagheten, men glömmer den styrka som Herren har lovat. Tanken slutar att be, ser bara sin svaghet och ger sig hän åt knotande.
Folket knotar hela natten och Guds tålamod tycks ha nått en gräns. ”Ni skall få erfara vad det är att jag tar min hand ifrån er.”
Den kananeiska kvinnan har en ”stark tro”, som tycks ”besegra” också Guds uppgjorda plan att budet först skulle gå till Israels folk och först därefter till hedningarna.
Hon ödmjukar sig. Hon låter sig inte luras av att Jesu ord känns som en kränkning och förnedring.
Ödmjukheten är starkare något annat. Här samverkar den med kärleken till den sjuka dottern.
En ökenfader såg alla de andliga fienderna och tvivlade på att kunna övervinna dem. Han fick svaret: ”Ödmjukheten”.
Jean Marie Vianney, kyrkoherde i Ars (d.1859), förnyade sin församling genom ödmjukhet. Det bar mera frukt än studieförmåga och pastorala projekt.
Han fick tillbringa merparten av dagen i biktstolen, där han hjälpte tusentals avfallna katoliker tillbaka till tron.
Han såg klart och fann de rätta orden. Församlingen och hela byn förvandlades. Från hela Frankrike strömmade folk till för att bikta sig och höra hans predikan. Hans visdom hade sin källa i enkelhet och ödmjukhet.
pater Ingmar Svanteson
