Kortpredikan 23 augusti 2021

1 Thess 1: 1-5, 8b-10; Ps 149: 1-6a, 9b; Matt 23: 13-22

”Gud älskar er”, skriver Paulus i sitt första brev till de kristna i Thessa­lonike, kanske den äld­sta texten i Nya Testamentet, skriven från Ko­rinth år 49 eller 50.

Brevet glöder av apostolisk värme och glädje. Aposteln minns hur thessa­loni­kerna ”vände om från avgudarna till Gud för att tjäna den lev­ande och san­ne Guden”. Hans ”evangelium” var inte bara ”ord”, utan fyllt med ”kraft och he­lig ande”.

Han ser hur de tre gudomliga (teologala) dygderna, tron, kärleken och hoppet har ingjutits i dem och präglar församling­en.

Han tackar Gud och ber ständigt för den.

Men det är inte självklart att det förblir så. Evangeliet återspeglar ett se­nare skede och Matteus beskriver det med hjälp av Jesu ve-rop till de skrift­lär­da och fariséerna.

Hur kan evangeliet förvandlas till dåraktiga spetsfundigheter? Kyrko­historien och vår egen tid är full av exempel.

Idag dominerar kanske inte legalistiska hårklyverier, utan dess motsats, en fly­tande upplösning av alla normer. Men motsatserna eldar på var­and­ra. Inte minst i liturgiska frågor.

Det finns inga enkla lösningar. Allra minst när de troendes reaktioner är osak­li­ga. Det har sin rot i högmodet. Den högmodiges största hinder är att han inte ser, framför allt inte sig själv. ”Ni blinda dårar”, säger Jesus.

Benedictus visste det och skriver sitt längsta kapitel om ödmjukheten. Hans tolv steg är konkreta. Samtidigt vet han att ödmjukheten inte är frukten av mänsk­liga åtgärder. Men den som går ödmjukhetens väg, för honom vidgar sig hjärtat. Det fylls av tron, hoppet och kärleken.

Det är en frukt av människoblivandet, av Jesu ödmjukhet.

Vi firar det i den he­liga eukaristin där Herren ger oss del av sin ödmjukhet, som gjuter liv i tron, hoppet och kärleken.

Inte bara genom ord, utan ”med kraft och helig Ande”.

                                                                                                       pater Ingmar Svanteson