Predikan Söndagen efter jul 2021, den Heliga Familjen

Predikan Söndagen efter jul 2021, den Heliga Familjen

1 Sam 1: 20-22, 24-28; Ps 84; 1 Joh 3: 1-2, 21-24; Luk 2: 41-52

Familjen – den lilla, den stora och den eviga

Julens centrum är ett nyfött barn. Men barnet är inte ensamt. Vid krubban ser vi också bar­nets föräldrar. Så är det för varje barn. Ingen människa dyker upp ur tomma intet. Vi tror ju inte på storken. Varje människa har en far och en mor. Vi föds i en familj, in i en historia som redan pågår. Vi väljer inte vå­ra föräldrar. De är Skaparens medarbetare som förmed­lat livet till oss. Varje för­äl­der kan vittna om livets mirakel. Bar­net förblir en gåva. Inte heller föräldrar­na väljer vilka barn de skall ha, trots all planering. För­söken att designa det per­fek­­ta barnet och välja bort de oön­s­ka­de bygger på en illuso­risk dröm som kommer att sluta i en mardröm. Inte heller kan vi göra oss kvitt våra anförvanter. Inte ens om vi går i kloster eller byter efternamn. Vi förblir barn, sys­kon, föräl­der, farmor, kusin etcetera livet ut. Såda­na är människans villkor. Vi hör till en familj, hur den än ser ut. Hur långt från det tänkta ide­alet den än kan tyckas vara. Den moraliskt perfekta familjen finns inte. Däremot är varje familj kallad till helighet, ty Gud vill den. Varje familj ingår i Guds kärleksfulla plan med hela den mänskliga famil­jen.  

    Också Jesus, Guds evige Son, han som tronar på keruberna och håller universum i sin hand, också han föddes i en familj. Även om han var Marias enda barn och Josef inte hans biologiska pappa, så hade han släktingar, kusiner och anförvanter. Han växte upp i en bestämd kultur, i ett folk med sin unika historia. Av sin mor lärde han sig tala ara­meiska. Av sin far lärde han sig snickarens yrke. Under trettio år levde han ett vanligt fa­miljeliv i Na­sa­ret. Han förblev sina föräldrars son, i tacksamhet, tillgiven­het och kärlek. Också på korset sörjde han för sin mor, när han uppdrog åt Johannes att ta henne som sin mor.

    Genom sitt exempel har Jesus helgat familjen, sin egen och alla andras. Han har be­kräf­tat budet att barnen skall hedra sina föräldrar. Han har bekräftat föräldrarnas upp­drag att fostra och väg­leda sina barn. Därmed gav han oss Josef och Maria som föredö­men i för­äld­rarnas svåra men gudagivna uppgift.

    Här talar kyrkan rakt in i dagspolitiken. Hon uppmanar staten att stifta lagar som stö­der och främjar familjen. Hon varnar staten att beröva familjen dess egna be­fo­gen­he­ter, ännu mindre att upplösa dess oersättliga roll. Hon säger att familjen är sam­häl­­lets urcell och livets grundskola.

    Familjen i Nasaret var vanlig och samtidigt unik. Det unika skymtar fram när Jesus som tolvåring dröjer kvar i Jerusalem och hans föräldrar får leta efter honom i tre dagar. De fin­ner honom i templet, där han sitter bland de skriftlärda, lyssnar och ställer frågor. Tydligen på ett sätt som får alla att häpna. När Maria frågar hur han kunde vålla dem denna oro sva­­­rar han: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Det är de första orden vi hör ur Jesu egen mun, en första antydan om hans unika närhet till sin himmelske Fader. I det följan­de kapitlet berättar Lukas hur rösten från himlen vid Jesu dop bekräftar denna när­het: ”Du är min äls­ka­de son.” Men hans egna föräldrar förstår inte tolvåringens ord. Hans innersta hemlighet skall klarna långt senare. Detta hindrar inte Jesus att följa med dem tillbaka och vara dem lydig i allt. Jesus går in under den mänskliga mognadsproces­sen steg för steg. Evangelisten säger att han blev äldre och visare och vann Guds och män­ni­skors välbehag. Kan familjens heliga kallelse formuleras skönare?

    Därmed har Jesus helgat våra mänskliga villkor, vårt behov av omsorg, fostran och väg­ledning. Allt tyder på att han levde som ett barn bland andra barn i Nasaret. Det fanns ing­en skylt vid Josefs och Marias hus med texten: ”den heliga familjen”. Det sto­ra var fördolt i det vanliga, i trohet mot Guds bud och lagar, i respekt för famil­je­li­vets dagli­ga mö­dor och enkla skönhet. Därmed är varje familj helgad och skyd­dad av Guds go­da vilja.

     Sedan lång tid har man lurat oss att tro att lydnad och familjeband är fiender till den in­dividuella friheten. Bedrägeriet har skett i små steg, så att ingen skulle märka vad som hän­de. När friheten fri­kopplas från Guds goda ordning frestas föräldrarna att svika sina upp­gifter. De unga läm­nas åt sig själva och åt varandra och riskerar att inte mogna som män­­niskor. Jesus själv är det tydligaste exemplet på hur lydnad för för­äldrarna inte hindrar, utan bereder väg för äkta frihet. När tiden är inne går han den väg som är hans. Därmed visar han att familjebanden inte är absoluta. När tiden är inne skall mannen/kvinnan lämna sin far och mor för att leva med sin hustru/sin man. Senare skall han undervisa om att inga familje­band får väga tyngre än kärleken till Gud. Den som kallas till kloster kan citera Je­sus och säga till sina föräld­rar: ”Jag måste vara hos min fader”. Också föräldrarna måste vara be­redda att offra det käraste de fått.

    Den mänskliga familjen är inte bara en allmän skola för livet, den är också en förbere­delse till den nya familj som växer fram kring Je­sus, Guds evige Son. Han blir vår mänsk­lige broder för att göra alla människor till Guds barn och varandras syskon i ”de heligas samfund”. Den stora familjen upplöser inte den ”lilla familjen”. Den helgar och fullkomnar alla fa­milje­band. Jesus gör sin himmelske Fader till vår Fader och ger oss Maria som vår andliga moder. På vägen dit får föräldrarna vikariera och vara ställföreträdare. Fa­miljen är urcellen för både samhälle och kyrka.

    Låt oss tacka Gud och be för våra familjer. Och göra allt som står i vår makt för att åter­ge fa­miljen dess naturgivna värde och plats i både samhälle och kyrka. Låt oss göra bot för eg­na synder mot familjen. Men inte låta sorg, bitterhet eller bekymmer få makt över oss. Eftersom familjerelationer berör människan så djupt kan hon behöva hjälp att skilja skuldkänslor från verklig skuld. Känslor har ingen fullmakt att terrorisera Guds barn. Varje skuld är försonad och kan förlåtas. Låt oss inte glömma att tacka för familjen, inte minst för den familj vi själva tillhör. Trots alla bris­ter är den en gåva som förmedlat livet till oss.

    Både föräldrar och barn, syskon och anförvanter, är gåvor. Vi är givna till varandra – där­av ordet tillgivenhet. Hanna, profeten Samu­els mor, visste att hennes son var en gåva från Herren. Därför ger hon också Sa­muel till­baka till Herren. ”Så länge han lever, skall han va­ra given åt Her­ren.” Genom tacksägelsen ger vi gåvorna tillbaka till alla go­da gåvors giva­re. Vi är på väg mot det slutmål som Jesu ord vittnar om: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader?”

    Vi frambär denna mässa för våra familjer och ber: ”Låt vårt liv tillsammans mogna i kär­lek och enhet och fortsätta för alltid i vårt eviga hem.” 

    Amen.

                                                                                                         pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson är katolsk präst och benediktinmunk i Den Helige Benedictus Kloster i Mariavall i östra Skåne. Pater Ingmar publicerar sina texter på klostrets hemsida klicka här

Pater Ingmar