Predikan Söndagen efter jul 2021, den Heliga Familjen
1 Sam 1: 20-22, 24-28; Ps 84; 1 Joh 3: 1-2, 21-24; Luk 2: 41-52
Familjen – den lilla, den stora och den eviga
Julens centrum är ett nyfött barn. Men barnet är inte ensamt. Vid krubban ser vi också barnets föräldrar. Så är det för varje barn. Ingen människa dyker upp ur tomma intet. Vi tror ju inte på storken. Varje människa har en far och en mor. Vi föds i en familj, in i en historia som redan pågår. Vi väljer inte våra föräldrar. De är Skaparens medarbetare som förmedlat livet till oss. Varje förälder kan vittna om livets mirakel. Barnet förblir en gåva. Inte heller föräldrarna väljer vilka barn de skall ha, trots all planering. Försöken att designa det perfekta barnet och välja bort de oönskade bygger på en illusorisk dröm som kommer att sluta i en mardröm. Inte heller kan vi göra oss kvitt våra anförvanter. Inte ens om vi går i kloster eller byter efternamn. Vi förblir barn, syskon, förälder, farmor, kusin etcetera livet ut. Sådana är människans villkor. Vi hör till en familj, hur den än ser ut. Hur långt från det tänkta idealet den än kan tyckas vara. Den moraliskt perfekta familjen finns inte. Däremot är varje familj kallad till helighet, ty Gud vill den. Varje familj ingår i Guds kärleksfulla plan med hela den mänskliga familjen.
Också Jesus, Guds evige Son, han som tronar på keruberna och håller universum i sin hand, också han föddes i en familj. Även om han var Marias enda barn och Josef inte hans biologiska pappa, så hade han släktingar, kusiner och anförvanter. Han växte upp i en bestämd kultur, i ett folk med sin unika historia. Av sin mor lärde han sig tala arameiska. Av sin far lärde han sig snickarens yrke. Under trettio år levde han ett vanligt familjeliv i Nasaret. Han förblev sina föräldrars son, i tacksamhet, tillgivenhet och kärlek. Också på korset sörjde han för sin mor, när han uppdrog åt Johannes att ta henne som sin mor.
Genom sitt exempel har Jesus helgat familjen, sin egen och alla andras. Han har bekräftat budet att barnen skall hedra sina föräldrar. Han har bekräftat föräldrarnas uppdrag att fostra och vägleda sina barn. Därmed gav han oss Josef och Maria som föredömen i föräldrarnas svåra men gudagivna uppgift.
Här talar kyrkan rakt in i dagspolitiken. Hon uppmanar staten att stifta lagar som stöder och främjar familjen. Hon varnar staten att beröva familjen dess egna befogenheter, ännu mindre att upplösa dess oersättliga roll. Hon säger att familjen är samhällets urcell och livets grundskola.
Familjen i Nasaret var vanlig och samtidigt unik. Det unika skymtar fram när Jesus som tolvåring dröjer kvar i Jerusalem och hans föräldrar får leta efter honom i tre dagar. De finner honom i templet, där han sitter bland de skriftlärda, lyssnar och ställer frågor. Tydligen på ett sätt som får alla att häpna. När Maria frågar hur han kunde vålla dem denna oro svarar han: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Det är de första orden vi hör ur Jesu egen mun, en första antydan om hans unika närhet till sin himmelske Fader. I det följande kapitlet berättar Lukas hur rösten från himlen vid Jesu dop bekräftar denna närhet: ”Du är min älskade son.” Men hans egna föräldrar förstår inte tolvåringens ord. Hans innersta hemlighet skall klarna långt senare. Detta hindrar inte Jesus att följa med dem tillbaka och vara dem lydig i allt. Jesus går in under den mänskliga mognadsprocessen steg för steg. Evangelisten säger att han blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag. Kan familjens heliga kallelse formuleras skönare?
Därmed har Jesus helgat våra mänskliga villkor, vårt behov av omsorg, fostran och vägledning. Allt tyder på att han levde som ett barn bland andra barn i Nasaret. Det fanns ingen skylt vid Josefs och Marias hus med texten: ”den heliga familjen”. Det stora var fördolt i det vanliga, i trohet mot Guds bud och lagar, i respekt för familjelivets dagliga mödor och enkla skönhet. Därmed är varje familj helgad och skyddad av Guds goda vilja.
Sedan lång tid har man lurat oss att tro att lydnad och familjeband är fiender till den individuella friheten. Bedrägeriet har skett i små steg, så att ingen skulle märka vad som hände. När friheten frikopplas från Guds goda ordning frestas föräldrarna att svika sina uppgifter. De unga lämnas åt sig själva och åt varandra och riskerar att inte mogna som människor. Jesus själv är det tydligaste exemplet på hur lydnad för föräldrarna inte hindrar, utan bereder väg för äkta frihet. När tiden är inne går han den väg som är hans. Därmed visar han att familjebanden inte är absoluta. När tiden är inne skall mannen/kvinnan lämna sin far och mor för att leva med sin hustru/sin man. Senare skall han undervisa om att inga familjeband får väga tyngre än kärleken till Gud. Den som kallas till kloster kan citera Jesus och säga till sina föräldrar: ”Jag måste vara hos min fader”. Också föräldrarna måste vara beredda att offra det käraste de fått.
Den mänskliga familjen är inte bara en allmän skola för livet, den är också en förberedelse till den nya familj som växer fram kring Jesus, Guds evige Son. Han blir vår mänsklige broder för att göra alla människor till Guds barn och varandras syskon i ”de heligas samfund”. Den stora familjen upplöser inte den ”lilla familjen”. Den helgar och fullkomnar alla familjeband. Jesus gör sin himmelske Fader till vår Fader och ger oss Maria som vår andliga moder. På vägen dit får föräldrarna vikariera och vara ställföreträdare. Familjen är urcellen för både samhälle och kyrka.
Låt oss tacka Gud och be för våra familjer. Och göra allt som står i vår makt för att återge familjen dess naturgivna värde och plats i både samhälle och kyrka. Låt oss göra bot för egna synder mot familjen. Men inte låta sorg, bitterhet eller bekymmer få makt över oss. Eftersom familjerelationer berör människan så djupt kan hon behöva hjälp att skilja skuldkänslor från verklig skuld. Känslor har ingen fullmakt att terrorisera Guds barn. Varje skuld är försonad och kan förlåtas. Låt oss inte glömma att tacka för familjen, inte minst för den familj vi själva tillhör. Trots alla brister är den en gåva som förmedlat livet till oss.
Både föräldrar och barn, syskon och anförvanter, är gåvor. Vi är givna till varandra – därav ordet tillgivenhet. Hanna, profeten Samuels mor, visste att hennes son var en gåva från Herren. Därför ger hon också Samuel tillbaka till Herren. ”Så länge han lever, skall han vara given åt Herren.” Genom tacksägelsen ger vi gåvorna tillbaka till alla goda gåvors givare. Vi är på väg mot det slutmål som Jesu ord vittnar om: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader?”
Vi frambär denna mässa för våra familjer och ber: ”Låt vårt liv tillsammans mogna i kärlek och enhet och fortsätta för alltid i vårt eviga hem.”
Amen.
pater Ingmar Svanteson
