Kortpredikan 24 december 2021

 2 Sam 7: 1-5, 8b-12, 14a, 16; Ps 89: 2-5, 27, 29; Luk 1: 67-79

Sakarias besjunger en ”soluppgång”. Det är ti­den mellan nattens mörker och dagens fulla ljus.

Som kristna le­ver vi inte i det fulla ljuset, men i gryningen, i sol­uppgången. Kyrkan låter oss höra Sa­karias ord på julaftonens morgon. 

Liturgin säger oss att ”dagen” är inne först med midnattsmäs­san, som inleder en ny dag. På julaftonen sjunger vi fortfarande: ”I mor­gon skall ni skåda frälsning­en…”.

Sakarias vet att ”Soluppgången” är en person, ”rättfärdig­he­tens Sol” enligt profeten. Det är Marias son som skall upplysa män­niskan med det gudomliga ljuset.  

Guds plan är större än Davids goda och fromma ambitioner. Det Sonen vill ge oss är större – delaktighet i det gudomliga ljuset. Det ljuset gör oss till ”ljusets och dagens barn”.

I hans ljus och kraft har vi möjlighet att driva ut alla mörka ”jul­de­moner”.

Kyrkan vet det när hon bär fram det eukaristiska offret, ”de gåvor du själv har givit henne”, de gåvor som är han själv.

”O Soluppgång, du avglans av Guds härlighet, du rättfärdig­he­tens Sol: kom för att lysa över dem som sitter i mörkret och i dö­dens skugga”.

                                                                                                            pater Ingmar Svanteson