Kortpredikan 8 februari 2022
1 Kung 8: 22-23, 27-30; Ps 84: 3-5, 10-11; Mark 7: 1-13
”Kan då Gud verkligen bo på jorden?”
Det är kung Salomos fråga när han står i det nyuppförda templet i närvaro av Israels hela församling. Salomo vet att den sanne Guden inte är som de avgudar som människor gör. Gud är större än allt skapat. ”Himlarna och himlarnas himmel rymmer honom inte.”
Och ändå – det är just det vi tror. ”Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss.”
Salomo svarar inte på sin egen fråga, men tar ett första steg.
”Hans namn skall vara där.” Han gör templet till en plats för bön och han ger löfte om bönhörelse.
Där befinner vi oss fortfarande, trots inkarnationen och dess förlängning i eukaristin. Vår katolska tro säger att närvaron blir verklig när eukaristin firas i Kyrkans intention av en giltigt vigd präst.
Men de ord som konsekrerar är samtidigt en bön, den eukaristiska bönen. Endast bönen upptäcker den gudomliga närvaron.
Evangeliet berättar om fariséernas bruk att tvätta händerna före en måltid. Det kan motiveras både hygieniskt och som ett sätt att visa respekt för alla gåvors givare. Men alla bruk kan bli hyckleri om det inte sker av hjärtat.
Prästen ber ställföreträdande i varje mässa.
”Herre vår Gud, inför ditt ansikte ber vi med ödmjukt sinne och förkrossat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi frambär i dag bli dig till behag.”[1]
Salomos förundrade fråga om Gud kan bo på jorden får sitt svar och når sin fullbordan i det hjärta som ber.
pater Ingmar Svanteson
[1] Prästens tysta bön i varje mässas offertorium.
