Kortpredikan 8 februari 2022

 1 Kung 8: 22-23, 27-30; Ps 84: 3-5, 10-11; Mark 7: 1-13

”Kan då Gud verkligen bo på jorden?”

Det är kung Salomos frå­ga när han står i det nyuppförda templet i när­varo av Israels hela för­sam­­ling. Salomo vet att den sanne Gu­­den in­te är som de avgudar som människor gör. Gud är större än allt skapat. ”Himlarna och himlarnas himmel rymmer honom inte.”

Och ändå – det är just det vi tror. ”Ordet blev kött och tog sin bo­ning ibland oss.”

Salomo svarar inte på sin egen fråga, men tar ett första steg.

”Hans namn skall vara där.” Han gör templet till en plats för bön och han ger löfte om bönhörelse.

Där befinner vi oss fortfarande, trots inkarnationen och dess för­längning i eukaristin. Vår katolska tro säger att närvaron blir verk­lig när eukaristin firas i Kyrkans in­ten­tion av en gil­tigt vigd präst.

Men de ord som konsekrerar är samtidigt en bön, den eukaris­tis­ka bönen. Endast bönen upptäcker den gudomliga närvaron.

Evangeliet berättar om fariséernas bruk att tvätta händerna före en måltid. Det kan motiveras både hygieniskt och som ett sätt att visa respekt för alla gåvors givare. Men alla bruk kan bli hyckleri om det inte sker av hjärtat.

Prästen ber ställföreträdande i varje mässa.

”Herre vår Gud, inför ditt ansikte ber vi med ödmjukt sin­ne och förkrossat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi frambär i dag bli dig till behag.”[1]

Salomos förundrade fråga om Gud kan bo på jorden får sitt svar och når sin full­bordan i det hjärta som ber.

                                                                                                         pater Ingmar Svanteson

[1] Prästens tysta bön i varje mässas offertorium.