Kortpredikan 2 februari 2022

2 Sam 24: 2, 9-17; Ps 32: 1-2, 5-7; Mark 6: 1-6

David genomför en folkräkning. Det blir en mönstring och Joab, hans överbefälhavare, kan rapportera antalet ”stridsdugliga män”. Det kan tyckas som en normal åtgärd, men Gud ser det som en svår synd hos David. Straffet drabbar dessutom folket.  

Vari den bakomliggande synden består får vi inte veta. Hade Da­vids tro på Guds beskydd börjat svikta så att han tydligare behöv­de lita på militära resurser? Hade han glömt att folket var Guds folk, och att han själv bara var dess tjänare?

Också evangeliet väcker frågor. Jesus ringaktas i sin egen hem­stad. Folket hör visdomen och ser underverken, men de ser bara den snickare de menade sig kän­na.

Ibland är hän­delser i Gamla Förbundet lika svårförståeliga som Je­su män­sk­­lighet var obegriplig och anstötlig i Nya Förbundet. Också Je­sus ”för­vånade sig över att de inte ville tro”.

Varför lät Gud David genom­föra en folk­räkning som slutade i pest och död för många? Det ges inga tyd­liga svar för männi­skans frå­gor. De blir snara­re än mer plågsam­ma.

Är det för att blottlägga ett djupare liggande mot­stånd mot den vill­korslösa överlåtelsen? Hos både David, folket och oss?

Davids ord ger en skymt av ödmjukheten: ”Det är ju jag som har syndat”. Därmed skymtar också den korsfäste: ”Låt straffet drab­ba mig.”

Trots allt visar David vägen: ”Låt oss falla i Herrens händer, ef­ter­som hans barmhärtighet är stor”.

                                                                                                           pater Ingmar Svanteson