Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2022

Mal 3: 1-4; Ps 24: 7-10; Heb 2: 14-18; Luk 2: 22-40

Starkare än mörkret

Det ljus vi bar i våra händer vid gudstjänstens början, ett ljus med en flämtande låga, är starkare än mörkret. Det kan blåsas ut av ett vindkast, men tänds på nytt. Liksom barnet i Symeons famn var hotat från början och slutade på ett kors, men visade sig vara starkare än döden. Till det yttre såg man ingen skillnad mellan detta barn och andra barn. Men den gamle Symeon och Hanna såg något mera. De hade inte glömt Jesa­jas profetia som vi hörde under julnatten för fyrtio dagar sedan: ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila”. De flesta i deras sam­tid hade gett upp hoppet. Idag är det andliga mörkret så kompakt för de flesta att de inte ens vet att de le­ver i mörker. De har vant sig och är fullt sysselsatta med annat.

    Det står om Symeon att han var rättfärdig och from. Om Hanna står det att hon tjä­nade Gud med fasta och bön, dag och natt. Dagens fest firas därför också som det gudsvigda livets dag. Andlig disciplin är inget självändamål, den tänder själv inte ljus, men hindrar människan att dras in i mörker. Symeon och Hanna höll vakt vid sitt hjär­tas port mot förlamande och mörka tankar. De läste profeternas löften. Det litade på att det Gud hade lovat genom sina profeter, det skulle han också infria. Det står om Symeon att han väntade på Israels tröst. Lukas säger att helig an­de var över ho­nom. Ett av de många namnen på den helige Ande är: Tröstaren. Symeon hade fått ett sär­skilt löfte att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messi­as. När han får ingivelsen att gå till templet är han beredd. När föräld­rarna bär in bar­net i tem­­p­let då ser han vad andra inte ser. Han ser ljuset i det barn han tar i sin famn. Nu kan han be sitt livs aftonbön. Också Hanna kom­mer fram. Hon tackar och prisar Gud och berättar för alla som väntade på Jeru­sa­­lems befrielse.

    Vi som firar denna fest gör det för att bota vår blindhet. Vi hör vad som hände den gången, men mer än så. När kyrkan firar något i den heliga historien, så är det inte bara något för­flutet. Evangeliets ord i liturgin gör det förflutna närvarande. Symeon fick ta barnet i sin famn. Vi får ta emot Jesus i vår hand och på vår tunga. Egentligen är det mera än vad Symeon och Hanna fick se. Som den gång­en är det ett verk av den helige Ande som vill tända och hålla ljuset vid liv i våra hjär­tan. Det står att Josef och Maria förundrade sig över vad som sades om barnet. Det visar att det var verk­ligt. Inte ens de hade någon genväg. Också de måste gå trons väg.

    Efter att ha välsignat den lilla familjen vän­de sig Symeon särskilt till Maria. Hon får höra vad som skall hända hennes barn och henne själv när ljuset förmedlas vidare. Och då tycks det varma ljuset bli skarpt och svårt att uthärda. Barnet skall bli till fall eller upp­rättel­se för många och till ett tecken som väcker strid. Också ge­nom Marias själ skall det gå ett svärd.

    Tecknet blir motsagt. För en styv generation sedan var namnet Jesus vanligt och respekterat i det offentliga rummet i vårt land. Idag tycks samma namn vara något man undviker. På vis­sa ar­bets­platser får man inte utan vidare bära kors om halsen. Det gåtfulla är att lju­set från barnet i Symeons famn avvisas av så många. Inte bara hövligt och respekt­fullt, utan med förakt, diskriminering och förföljelse. Färska siffor säger att i snitt sex­ton personer per dag berövas livet i vår värld på grund av sin krist­na tro. Alla dagar på året. För ett år sedan var det tolv. I väst är det inte minst de många etiska frå­gorna som väcker motstånd, framför allt frågorna vid livets början i mo­der­livet och vid livets slut. Många vrider sig av obehag, men ingen kan vara neu­tral. Den som avvisar san­ningen bereder väg för lögnen. Männi­skan måste stå fast i det goda, oavsett priset. Tho­mas av Aquino säger att san­ning­en framkallar hat. Det hat som drabbar mar­tyrerna är, om inte ett Guds­bevis, så i varje fall en bekräftelse på Syme­ons ord om tecknet som väcker strid. Barnet i Sy­me­ons armar blottlägger inte bara det bästa hos män­niskor, utan också det säms­ta. Psykologiskt kan man kanske förstå det. De som flyter med ström­men blir irriterade om de stöter på en påle som inte flyter med ström­men utan står fast.

Striden går genom det egna hjärtat. Ju närmare människan kommer Jesus, desto mera blottläggs inte bara de goda utan också de onda tankarna. Ju klarare solen ly­ser, desto tydligare ser man också de små fläckarna på fönsterrutan. Symeon tycks redan ha genomgått sin luttring. Sä­kert har han gjutit många tårar. Hans hjärta är rent. Där­för ser han det andra inte ser. Symeon och Hanna hade väntat länge, år ut och år in. I den händelsefattiga vän­tan, när inte ens den ivrigaste bön tycktes få svar, kan miss­modet lätt sippra in. Män­niskan ställs i valet mellan förtvivlan och över­låtel­se. Något tredje tycks inte finnas.

    Det allra märkligaste är att Gud inte sätter punkt ens när hatet förde hans Son till kor­set. Tvärtom. Det är från detta kors som kraften rinner fram och ljuset lyser. Han uppstod från de döda och utgöt sin helige Ande för att öppna våra sinnen för vidden och bred­den, för djupet och höjden av den gudomliga kärleken. Det är i mörkret som det gu­domliga ljuset lyser klarast.

    Det Symeon såg den gången i templet är vad kyrkan låter oss se i var­je mäs­sa. Guds ord tänder trons ljus i våra hjärtan. Kommunionen stärker det för att bevara det brinn­an­de, så att också vi kan fara hädan i frid. I varje eukaristi kan vi instämma i Sy­meons ord: ”Mi­na ögon har skå­­dat frälsning­en som du berett åt alla folk, ett ljus med uppen­barelse åt hedningar­na och härlig­het åt ditt folk Israel”. Vi får börja stava på vårt livs afton­bön: ”Her­re, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat fräls­ningen”.

    Amen.

                                                                                                       pater Ingmar Svanteson