Kortpredikan 28 januari 2022, S. Thomas av Aquino, präst och kyrkolärare

2 Sam 11: 1-4a, 5-10a, 13-17; Ps 51: 3-7, 10-11; Mark 24: 26-34

Det är plågsamt, nästan outhärdligt, att höra om Davids äkten­skapsbrott och mordet på Uria.

Det skedde när David stannade kvar hemma och inte drog med ut i fält.

Frestelsen till synd blir lätt övermäktig när människan har så myc­­ket ”omsorg om det jordiska att begären väcks”. Erfaren­heten råder oss att undvika situationer som ger ”tillfälle” till synd.

Men händelsen döljs inte. David spelar en viktig roll i Guds folks historia. Trots hans skänd­liga brott.

Det är inget försvar för ”billig nåd”, men Gud tar både David och Thomas i sin tjänst. Denne Thomas lär ha frestats en gång av okyskhet, men avvisade den med kraft och var sedan skyddad.

De två kan tyckas ha föga gemensamt. David var krigare. Tho­mas kämpade på tankens slagfält.

Men liksom David sjöng och diktade psalmer, diktade ock­så Tho­mas hym­ner, bland annat till Kristi Kropps och Blods hög­tid.

Efter att under en mässa hade fått en vision kallade Tho­mas allt han tänkt och skrivit för ”idel halm”. Tomas Merton berättar om det, men tilläg­ger: ”Akta er för den som säger att skolas­tisk teolo­gi är idel halm innan han har be­svärat sig med att läsa något av den”.

Det råder ingen motsättning mellan tro och förnuft, men tanken måste förbli en ödmjuk tjänarinna för att inse trons ofattbara stor­het.

Thomas förstummas inför trons storhet. David blir ett vittne om nådens ofattbara gåva.

                                                                                                     pater Ingmar Svanteson