Predikningar Ingmar Svanteson

I Lystra har Paulus botad en man som varit född lam. Folket upp­fattar honom och Barnabas som gudar. Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 gra­der. Nu stenar man Paulus och slä­­par honom ur staden. Jesus fick själv erfara den snabba svängningen mellan halleluja-rop och korsfäst-rop.

”Jag är i Fadern och Fadern i mig.” Det är den kärleken vi har kommit till tro på, till­va­rons innersta nyc­kel och glädje, den helige Ande som fortsätter Sonens verk i Kyrkan och i lärjung­arnas bön och liv. Detta verk har en fiende. Därför måste vi lära oss att skilja mel­lan andarna. ”Allt måste bedömas efter sitt ursprung”, säger en ti­dig kyrko­fa­der (Tertullianus). Det dyker ständigt upp nya andliga rörelser och ”för­sam­lingar”. Ofta med anspråk på att leverera något nytt och lovande. Deras tid är ofta kort.

Hemligheten med ett fruktbärande liv. Människan vill gärna uträtta något i livet. Hon vill bidra med nå­got och helst lämna nå­got efter sig. Det kan förvisso bli en fåfäng jakt efter berömmelse och ära, men i grun­den är det en sund och mänsklig önskan. Män­niskan vet att hennes liv är tänkt att bära frukt. Jesu liknelse om vinstocken och grenarna knyter an till denna önskan. Ingen planterar en vinstock för nöjes skull, åtminstone inte bland dem som först lyssnade till Je­su ord. En vinstock plan­te­ras för att den skall bära frukt. Grenarna skall digna av tunga, immiga dru­vor.

Jesus säger att hans lärjungar skall utföra gärningar som han. Då tän­ker vi främst på de underverk och heliga handlingar som hans apos­t­lar utförde. Men det vidgar sig till att omfatta allt som lärjungen gör, inklusive arbe­tet. Paulus fortsätter sitt arbete som tältmakare, men nu på ett nytt sätt. Benedictus upphöjer kropp­­s­arbetet från dess ”slavstatus”. Han in­fo­gar det i klostrets dag­­liga rytm och kallelse. ”Först då är bröderna verkliga munkar om de lever av sina hän­ders ar­bete, liksom våra fäder och apostlarna”. Också arbetet blir en gudstjänst.

När Paulus förkunnar Kristi död och uppståndelse för sina judiska bröder hän­visar han till deras egna skrifter, lästa varje sabbat. Det var ett känt profetord som uppfylldes när Jesus avvisades av ledarna och folket i Jerusalem. Psaltarens ord om ”konungen på Sion” tillämpades på Israels kung. Denne sågs som ”adopterad” av Gud och kunde därmed kallas hans ”son”.

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till för­skräckelse för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omut­lig i sin ”glödan­de kärlek till Kristus och hans kyrka”.

”Guds ord fortsatte att sprida sig och tillväxa.” I Apostlagärningarna berättar Lukas hur det gick till. Paulus och Barnabas avdelas och skickas som missionärer från Antiokia, som redskap för detta ord. I resten av Apostlagärningarna är det Paulus som för det från plats till plats. Det är samma Guds ord som sprider sig och tillväxer.

Genom förföljelsen efter Stefanos död skingras de troende. Men därmed sprids evangeliet. Gud använder okonventionella meto­der. ”Martyrernas blod är kyrkans bästa ut­säde.” (Tertullianus) I Antiochia börjar man predika också för icke-judar. Ryktet når Je­­rusalem och man skickar dit Barnabas för att ”visitera” vad som är på gång. Steget utanför den judiska gränsen var större än vi kan föreställa oss. Barnabas bekräftar det som ett nådens verk. Han är själv ”en god man fylld av ande och tro”.

Paschasius Radbertus var benediktin i Corbie och sedan i Kor­vey på 800-talet. Han skrev den första traktaten om den heliga eukaristin där han försvarar tron på Kristi verk­liga närvaro. Kan­ske var han Ansgars lärare, han som skulle föra tron till nya folk. Anden vägleder kyrkan i nya situationer. Steget ut till hed­ning­ar­na, utan att dessa ställdes under Mose lag, var större än vi kan före­ställa oss.

Den goda herden – ömsint och stark. Den gode herden som vallar sin hjord, bilden har ofta målats i romantiska och idylliska fär­ger. Den framgångsrika och suveräna människan fnyser. Vem vill vara ett får i en fårflock? Men bilden av den suveräna människan, håller inte den på att förlora något av sin tjus­ning? Klarar människan av att lösa de problem som tornar upp sig, inre och yttre?