Predikningar Ingmar Svanteson

Människan är i grunden en mottagare. Även den mest handlings­kraftige. Hon har inte givit sig själv livet. Hon har tagit emot det. ”Herren har skapat oss, inte vi själ­va.” Vi är mottagare också när livet skadas. Jakob beskriver hur pra­xis växte fram i den unga kyrkan. Den sjuke tar emot smörjelsen. Syn­da­ren tar emot förlåtelsen. Den som kommer bort från san­ningen tar emot för­maning och låter sig föras tillbaka.

Den som är bunden och beroende av sina ägodelar lever farligt. Cassi­a­­nus varnar särskilt dem som kommit upp li­te i åren. När girigheten ges näring växer den och kan bli ro­ten till allt ont. Det gäl­ler också den som inte äger så mycket. Också klosterfolk kan strida om små­saker, även om de juridiskt inte äger något.

Den helige biskopen Polykarpos var lärjunge till aposteln Johan­nes. Han brändes på bål i Smyrna i Mindre Asien år 155. Ögonvittnen har berät­tat att elden som brände hans kropp ”tog formen av ett valv och omslöt martyrens kropp lik ett segel som fylls av vinden. Och i mitten var det inte som brinn­ande kött, utan snarare bröd som blir gräddat, eller guld och silver som blir glöd­gat i ugnen. Och vi kän­de en vällukt som av doftande rökelse el­ler av kost­bara kryddor”.

Vi firar den dag då Petrus enligt traditionen intog sin stol som bis­kop i Rom. Världsliga härskare, goda eller onda, och deras riken har sin tid. Men de fal­­ler och ersätts av andra. Pet­­ri stol består, trots att många ovär­diga herdar har suttit på den. Petri ämbetes hemlig­het skym­tar fram. Nå­gon hål­ler sin hand över Petri stol.

Älska fienden – kan man lära sig det? På nytt har vi fått höra om en präst som blev martyr. För tre veckor sedan mör­da­des en vietnamesisk präst, fader Giuse Tran Ngoc Thanh, medan han satt i biktstolen. Dessförinnan hade han firat den heliga mässan. Han avled efter några timmar, men vi vet att han förlät sin mördare. Han gjorde det som vi just hörde Jesus säga: ”Älska era fien­der”. I närheten till försoning­ens sakra­ment bröts ondskans krets­lopp, en för­låtel­sens och försoningens kraft, starkare än hat och våld.

Det är plågsamt att höra Jakob beskriva tungans makt. Han jäm­för tungan vid en liten eld som kan sätta en hel skog i brand. Men det är svårt att inte ge honom rätt. Alla vet vad ett litet ord kan ställa till med. Vi känner Benedic­tus och de andliga fädernas varningar för det ohejdade och myckna pratandet. För Jakob tycks endast den full­kom­lige kunna betvinga tungan och därmed tygla hela kroppen.

”Gör inte skillnad på människor”, säger aposteln Jakob – långt fö­re mo­der­na jämlikhetsideal. Jakob förväntar sig att de kristna ser djupa­re än sekulära jämlik­hetsideal, att de ser männi­skan som hon är, skapad till Guds av­bild, återlöst till hans likhet. Vi vet det i princip, men behöver lära oss det i praktiken. Hur han­­te­rar vi annars föraktet för andra, när det oönskat dyker upp i det egna hjärtat?

Att bli frälst går inte på en gång. Mannen som bo­ta­des från sin blind­­het be­höv­de flera behandlingar. Jesus ledde honom först ut ur byn, bort från tumult och pratande. Ja­kob skulle säga att botandet hindras när man talar i stället för att lyssna. ”Varje människa skall vara snar att höra, sen att tala.” Så länge man vredgas varken hör eller ser man. ”Den som inte kan tyg­la sin tunga, lurar sig själv.”

Kan man lita på människor? Profeten Jeremia varnar drastiskt för det. ”Förbannad den man som sätter sin lit till män­ni­skor.” Det finns många som djupt ångrar att de litade på människor. Få saker sårar så djupt som att svikas av någon vi har litat på. Å andra sidan finns det något gott i att visa män­­­­niskor för­tro­en­de. Finns det någon väg mellan naiv godtrogenhet och överdriven miss­tänksamhet?

Kung Salomos avfall från Herren fick katastrofala följder. Riket splitt­ra­des. Jerobe­am blev kung för ”Israel”, de tio stammar som skildes från Judas och Benjamins stammar kring Jerusalem. Israeliterna fortsatte dock att dra upp till temp­let i Jerusalem. Jerobeam vill för­hindra att de också lockades att återvända till Judas kung.