Predikan Långfredagen 2022

Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande

Jes 52:13-53:12; Ps 31: 2, 6, 12-13, 15-17, 25; Heb 4: 14-16; 5: 7-9; Joh 18:1-19: 42

Ett fullbordat liv

I Johannespassionen är det nästan redan påsk. Den fjärde evangelisten berättar inte om en förlorare. Han berättar om någon som full­bordar sitt liv. Je­sus tas inte till fånga. Han går själv ut till dem som söker honom med lyk­tor, facklor och vapen. Det är dessa som faller till mar­ken. Också i sam­­talet med Pi­la­tus är rollför­delningen omkastad. Det är inte Jesus som är makt­lös, utan Pilatus. Han får inget grepp om den­ne fånge. Som en hämnd mot judarna låter han sätta upp ett an­slag på kor­set: ”Jesus från Na­sa­­ret, judarnas ko­nung.” På otaliga kors genom historien låter Herren Pila­tus förkunna san­ningen. Också i detal­jer­na skymtar ljuset fram. Den korsfästes kläder blir inte sönder­skur­na. I stället upp­fylls skrif­terna. ”De delade mina klä­­­­der mellan sig och kasta­de lott om min kläd­­nad.” Vi hörde det redan igår kväll när altaret kläd­des av. Också när bödlarna kommer för att kros­sa de kors­fästas ben och påskyn­da de­ras döende sker något oväntat. De kom­mer för sent. När de kommer till Jesus har han själv redan överläm­nat sin ande. Så handlar inte en förlorare, utan en som fullbordar sitt liv.

      Johannes har skrivit sitt evangelium i ljuset från uppstån­del­sen. Men det betyder inte att vi får gå bredvid eller ”hoppa över” korset. Då för­minskas uppståndelsetron till ett vagt hopp om livets se­ger över döden. Vi måste leva oss in i och upptäcka vår delaktighet i Je­su lidande och död för att få del av korsets kraft.

       Redan profeten Jesaja i första läsningen ser det. ”Det var våra smärtor han bar. Han var sar­gad för våra överträdelsers skull”. Det är våra synder som orsakar hans lidande. Kyrkan tvekar inta att lägga det tyngsta ansvaret för Jesu lidande på de kristna.[1] Den upp­riktige och ödmjuke upp­täcker att det är hans/hennes syn­der som rev sönder hans hud och lät spi­karna tränga in i hans kropp. Men då ser han också något mera. Han ser att det ur Jesu kropp rinner fram vatten och blod, upp­rinnelsen till kyrkan, hennes dop och euka­risti, och därmed tillgång till ett nytt och fullbordat liv.  

       Då väcks ett hopp, både för den som faller oväntat och plötsligt, för den som fal­ler av fri vilja och för den som är trött på all­ting och frestas av det tred­je fallet, det som stavas för­tvivlan. Insikten växer och människan upptäcker att synderna växer fram ur henne själv, ur hennes ego, den själviska och dödsdömda män­ni­skan. Pau­lus kallar det den ”gamla män­niskan”. Den som måste korsfästas och dö. Men när det sker i den Korsfäste görs hon beredd för uppstån­delse och ett nytt liv.

      Hon står inte ensam, trots att det avgörande sker i hjärtat. Vid korset får hon en mo­der. ”Se, där är din mor.” Hon stäl­ler sig bredvid Ma­ria som vid korset betraktar sin son, en bild för kyrkan som i denna korsgudstjänst ser sin frälsare fullborda sitt liv, för att de troen­de skall fullborda sina liv. Det som är fullbordat i Jesus kan fullbordas i människan.

     Snart skall vi sjunga: ”Ditt kors, o Her­re, tillber vi, och din heliga uppståndelse lovsjung­er vi; ty genom korsets trä blev världen fylld av glädje”.  

      Amen.

                                                                                                       pater Ingmar Svanteson

[1] Katekesen 598.