Kortpredikan 12 april 2022

Jes 49: 1-6; Ps 71: 1-4a, 5-6b, 15, 17; Joh 13: 21-33, 36-38

Stämningen vid den sista målti­den var spänd. Jesus har förut­sagt för­räde­ri­et. ”En av er skall förråda mig”. Petrus vågar inte själv fråga vem det är, utan låter Johannes göra det.

Jesus säger till Judas: ”Gör genast vad du skall göra!” Or­den måste ha varit gåtfulla för lärjungarna. De visste ju inte vad vi vet. 

Petri förnekelse kan vi förstå. Övermodet kommer på fall, förr eller se­nare. Många har egen bit­ter erfarenhet.

Men Judas, vem kan förstå honom? Han låter sig ockuperas och ledas av ondskan.

Också Jesus ”skakades i sitt inner­sta”. Svek och förräderi drabbar dju­pare än fysiskt våld.

Jesus låter Petrus´ och Judas´ handlingar drabba honom själv. Han tar upp sveket och bedrägeriet i sin kropp och bär det ända upp på korset.

Genom att bejaka och bära det berövar han ondskan dess des­truktiva gift. Petrus lät sig befrias från sitt svek. Judas inte.

Sedan dess går vi till korset av två olika skäl. Först för att få förlåtelse för våra syn­der, sedan för att kunna leva ett liv i Jesu efterföljd.

Först för att bära fram våra svek och bedrägerier. Korset är vår enda tillflykt. ”Var hälsad kors, vårt enda hopp.”

Petrus trodde att han redan kunde ge sitt liv för sin Herre. Han fick lära sig att det var Herren som gav sitt liv för honom. Först med den insik­ten kan han få sitt uppdrag förnyat.

Vi kan bära våra kors bara med kraften från det livgivande korset.

Den heliga eukaristin är både kommunion och offer.

Kristi offer ger oss nåden att bli hans efterföljare.

                                                                                                         pater Ingmar Svanteson