Kortpredikan 12 maj 2022

Apg 13: 13-25; Ps 89: 2-3, 21-22, 25, 27; Joh 13: 16-20

Paulus för evangeliet vidare. Nu till Antiokia i Pisidien, i hjärtat av Mind­re Asien. Som vanligt uppsöker han synagogan och börjar med att kort återge Guds historia med sitt utvalda folk, med början i Egyp­ten.

När han kommer till konung David märker vi att hans röst blir särskilt ivrig. Han citerar psalm 89 i Psaltaren, dagens responsoriepsalm, där Herren själv säger: ”Jag har funnit David, en man efter mitt sinne”.

Psalmen ger David messianska drag. Han är ”smord med min (Guds) heliga olja”. David pekar profetiskt fram mot Messias och hans unikt nära relation till Gud: ”Han skall kalla mig så: Du min fader”. – Kyrkan hör redan Nya Testamentets vittnesbörd om Jesus som Faderns Son.  

Hans åhörare i synagogan känner sina psalmer och nu kan Paulus fortsätta: ”Det är bland hans efterkommande som Gud har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, vars framträdande Johannes förbe­red­de.”    

Kyrkan tror på honom som Messias, men behöver ändå föras vidare i tron. Jesus säger: ”Den som tar emot någon som jag sänder (särskilt apostlar och helgon), han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot den som har sänt mig”.

Tron och kärleken drar in lärjungarna i detta mottagande och den­na delaktighet. Detta blir Guds folks histo­ria, hans heliga histo­ria med sitt folk.

Redan psalm 89 uttrycker det profetiskt: ”Jag vill sjunga om Herrens nå­­de­gär­ningar i evighet.”

Det är vad Kyrkan gör i den heliga eukaristin, där de själva betjänas för att själva kunna tjäna och därigenom dras in i Sonens enhet med Fa­dern.

I kollektbönen påminner Kyrkan oss om trons hisnande storhet: ”Du som i den nya skapelsen (genom påsken) har gi­vit människan en vär­dighet långt högre än den första”.

Och i slutbönen: ”Du som i Kristi uppstån­del­se har rest oss upp och skänkt oss evigt liv, låt … brödet från himlen ge kraft att fullborda vår vandring hem till dig ”.

I den heliga eukaristin fullbordar Kyrkan profetens lovsång: ”Jag vill sjunga om Herrens nå­de­gär­ningar i evighet.”

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson