Kortpredikan 5 maj 2022

Apg 8: 26-40; Ps 66: 8-9, 16-17, 20; Joh 6: 44-51

”Hur skall jag kunna för­stå utan att någon vägleder mig?” 

Den etiopiske hovmannen hörde förmodligen till de icke-judar som drogs till den mosaiska tron. Han är nu på hemväg efter en pil­grimsresa till Jerusalem. Han måste ha ägt en skriftrulle som innehöll Jesajas 53:e kapitel, om Herrens lidande tjänare. Men hur skall han för­­­stå utan att någon vägleder honom?

Filippos, en av de första diakonerna och därmed en representant för Kyrkan, leds av Anden till etiopiern. Han öppnar dennes ögon för att Jesaja 53 är en profetia om Jesus. Vägen till tro och dop för etiopiern tycks ha varit kort. Men utan vägled­ning hade det inte gått alls.

Människan kan inte förstå Guds ord på egen hand. Hon behöver någon som vägleder. Utan Kyrkans vägledning blir tron på Kristus ensidig, skev eller falsk.

Också Jesus talar om vägledning, om en inre sådan. Je­sus säger: ”Ing­en kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar ho­nom”?

Vägledning är inte bara information. Inte ens med kom­plett kun­skap om kate­kesen kan människan bara ”bestämma sig” för att tro på Kristus. Tron är ett verk av nå­den. Gud drar människan till sig genom sin Ande.

Det som hindrar tron är inte bara okunnighet. Misstro och hög­mod är svårare hinder. Männi­skan vill inte vara bero­ende som ett barn. Ännu mindre lyda. Hon vill själv behålla kon­trollen. Hon vill bli ”vuxen” utan att först bli barn.

Anden upplyser och drar männi­skan genom kyrkans un­dervis­ning, men den måste tas emot i ödmjukhet.

Tron är döden för högmodet. Därför blir kampen så intensiv. Tron kan bara tas emot som en gåva. Men då förändras allt. Därför kan Jesus säga: ”den som tror har evigt liv”.

Då börjar ett nytt växande. Tron ges som ett bröd. Trots att den är en gåva måste den sökas med samma iver som etiopiern visade. Med ödmjukhetens iver och andens fattigdom.

Detta växande sträc­ker sig än­da in i evigheten. ”Den som äter av det brödet skall inte dö utan leva i evighet.”

Den heliga eukaristin är ”odödlighetens läkemedel”, mottagen som en gudom­lig gåva.

                                                                                                                    pater Ingmar Svanteson