Predikningar Ingmar Svanteson

Den helige Bernhard är en av kyrkans stora lä­ra­re och kyrkoför­ny­are. Någon har sagt att han bar hela 1100-talet på sina axlar. Under hans ledning grunda­de Clairvaux 68 kloster, bland annat i Al­vast­­ra och Ny­da­­la. Hans umgänge med den heliga skrift är hisnan­de, hans bilder och ut­tryck sen­suella och drastis­ka, vackra och välsmakande. Han bekräftar pro­feten Hese­ki­els ord om att Gud vill ge folket ett nytt hjärta och låta en ny ande kom­ma i de­ras bröst.

Gud har det svårare med somliga, särskilt med de rika. De som ofta har hört var­ningarna blir lätt lomhörda. De känner redan sva­ret, ”…för Gud är allting möjligt”, men sedan händer inte så mycket mer. När lärjungarna hör om kamelen och nålsögat blir de be­störta. När Gideon får besök av ängeln blir han förundrad, men inte pa­ra­lyserad. Hans bön om ett tecken är uppriktig. Han vill bli över­tygad.

När denna kyrka invigdes för 26 år sedan skedde det den 15 augusti, på den Mariahögtid vi firade i går. Sedan dess har vi fått fira högtiden och kyrkmässan på skilda dagar, men de hör ihop. Ambrosius, citerad av Andra Vatikan­kon­ci­li­et, säger att ”Guds moder är en förebild för kyr­kan i tro, kärlek och fullkomlig förening med Kristus”. Kyrkan känner igen sig i Maria. Maria är den personi­fierade kyrkan.

Dyra Vårfrudag. En ung man frågade mig en gång efter de bibliska stöden för vår tro på Marias upptagning  i himlen. Mitt spontana svar blev en mot­fråga: Var skulle hon annars vara? Märkligt nog fick det svaret hans tvekan att upp­lösas, Runt hela jorden finner vi jordiska kvarlevor av olika hel­gon. Några är pilgrimsmål för vall­färder. Petrus och Paulus i Rom, Jakob i Compostella i Spanien, Birgitta i Vadstena. Vo­re det inte na­turligt att det ock­så fanns en plats för jungfru Ma­ria?

Den 14 augusti 1941 erbjöd sig Maximilian Kolbe att ta sin medfånges plats i dödsbunkern i Auschwitz. Det kan tyckas långt mellan denna heroism och det barn som Jesus ställer fram som föredöme. Men äkta heroism vittnar samtidigt om bar­nets förtröstan. Maximilians skriver: ”Ibland är livet verk­li­gen svårt och man tror att det inte längre finns någon utväg. Efter­som vi inte kan veta allt, ser vi inte sambandet mellan vår egentliga lyc­ka och de vidri­ga omständigheter som plågar oss. Vad skall vi alltså gö­­­ra? – Lita på Gud”.

Maximos (d. 662) var munk, blev martyr och räknas som 600-ta­lets sto­re teolog. Han såg både människan och hela tillvaron med rent hjärta och klara ögon. Därför kan han tala om den ”kosmis­ka liturgin” det kyrkan sjunger kyr­kan i den heliga eukaristin: ”Himlarna och jor­den är fulla av Guds här­lig­het.” Maximos kallar människan skapel­sens ”li­turg”.

Det som Mose lagt grunden till fullbordas av Josua. Befrielsen ur Egyp­ten, förbundet vid Sinai, vandringen genom öknen, allt full­bor­das av Josua när han för folket in i det utlovade landet. Men också det pekar vidare. Josua har samma namn som Jesus. Hela det första förbundet för­verk­ligas i Jesus, som instiftar det nya och eviga förbun­det, samlat och firat i den heli­ga eukaristin. Men det nya finns redan fördolt i det gamla.

Den heliga Clara kände igen sin kallelse när hon hörde Francis­kus tala om fat­tigdomens rikedom. Själv säger hon i ett brev till en medsyster: ”Tänk på upp­rinnelsen till denna spegelbild, fat­tig­do­men som lades i en krubba och svep­tes i lindor. Änglarnas ko­nung, himlens och jordens Herre läggs i en krub­ba.” Hon levde i barnets fullständiga beroende och förtröstan. Det­ta gjor­de henne inte barnslig, utan klok. Kardinaler och bisko­par kom för att lyssna till hennes undervisning.

Varför blev den helige Laurentius så älskad? Bara i Rom finns 34 kyr­kor med hans namn. Det nådde ända till Sveri­ge. Dom­kyrkorna i Lund och Uppsala bär båda hans namn. Kejsaren krävde att han utlämnade kyrkans skatter. Han delade först ut dem till de fattiga och sam­la­de sedan ihop de fattiga och presente­ra­de dem inför kejsaren som ”kyrkans skat­ter”. Händelsen har stannat i kyr­kans kollektiva minne. Det finns ett skimmer kring hans martyrium.

Judinnan Edith Stein läste Teresa av Avila och kapitulerade för san­ning­en. Hon fördes ut i öknen för att Gud ville vin­na hen­nes hjärta. Hon blev syster Teresia Benedicta av korset. Hennes namn anger hennes väg. Efter sitt dop och sin konversion var hon ofta i benediktin­klost­ret Beu­ron, därav namnet ”Be­nedic­ta”. Men hon blev karmelit med tillnamnet ”av Kor­set”.