Kortpredikan 28 juni 2022, S. Irenaeus av Lyon, biskop och martyr
Am 3: 1-8; 4: 11-12; Ps 5: 5-8; Matt 8: 24-27
”Guds härlighet är den levande människan, människans liv är att se Gud.”
En vidunderlig utsaga av den helige Irenaeus, som var lärjunge till Polykarpos, som var lärjunge till aposteln Johannes.
Guds härlighet, det ljus och den glans som strålar från Gud – är den levande människan.
Först och främst naturligtvis Kristus, som blivit människa och ligger och sover i båten. Guds härlighet strålar fram när han befaller över vindar och vågor.
Den trossvaga människan får se för att själv bli levande och lysande, och därmed en återglans av Guds härlighet i Kristus.
Det börjar med att människan upptäcker det liv hon har fått, också sin kropp, att hon är skapad av Gud. Irenaeus kämpade mot sin tids gnosticism, för vilken skapelsen var något lågt, som man kunde hantera hur som helst.
Det fortsätter med insikten att Gud har utsett ett folk, Guds plan genom Israels folk, som också föraktades av gnostikerna.
Och det fortsätter i den apostoliska kyrkan, i hennes sakrament och succession, som av gnostikerna sågs som något oandligt.
Irenaeus teologi har sitt uttryck i Pauli ord om att allt är återställt, sammanfattat och förnyat i Kristus (Efes 1:10).
Profeten Amos tillämpar det på Israels folk som skapats och utvalts av Gud, men som svikit förbundet med Gud, vilket obönhörligt får följder. Trettio år senare drabbades Nordriket av förödelse.
Profetens budskap ligger i hans uppmaning: ”Bered dig, Israel, att möta din Gud”. Målet för människan är: ”… att se Gud”.
Lärjungarna fick göra det när Jesus befaller vindar och vågor så att det blir ”alldeles lugnt”. Genom sin påsk visar han sig starkare än alla människans missgärningar.
Själv frågar han: ”Varför är ni rädda, ni trossvaga?”
”Guds härlighet är den levande människan, människans liv är att se Gud.”
pater Ingmar Svanteson
