Predikningar Ingmar Svanteson

”Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas… be att ni kan stå upprätta inför Människosonen.” Vi har hört profeten Daniel vittna om Människosonen, vars rike ald­rig skall gå under. Idag säger profeten detsamma om folket, ”den Högstes heliga folk. Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skall tjäna och lyda det”.

Profeten Daniel ser hela världshistorien och dess välden och riken. De fram­ställs som olika djur­liknande gestalter. Alla väl­den och riken har sin tid. Alla skall gå under. Därefter ser han en tron sättas fram. ”En som var gammal” intar tronen. ”Böc­­­ker blev öppnade”. Historien följer inte godtyckliga lagar. Någon leder histo­rien och en slutlig dom skall fällas. Så sker något annorlunda. ”En som liknade en män­ni­skoson” förs fram inför den Högste. ”Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och språk måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt väl­de och hans rike skall inte förstö­ras”.

Daniel uttrycker domen för den övermodige babyloniske konung­en Bel­shas­sar. Under ett gästabud prisar sällskapet sina maktlösa avgudar och skålar i bä­gare tagna från tem­p­let i Jerusalem (helgerån). Men inför den skrivande han­den på väggen fylls han av oroliga tankar. Hans kropp skälver. Skriften på väggen har blivit ett varningsord till alla som missbrukar sin makt, ett mene te­kel. De övermodigas dagar är räknade. Ibland döms de redan un­der sin livstid. Men till slut på den ytter­sta da­gen.

Under kyrkoårets sista vecka lyssnar vi till profeten Daniels bok. Den ställer fram Daniel och hans vänner som föredömen. De tvingades leva i en rent hednisk miljö, men förblev ändå trogna sin mosaiska tro. De lärde sig kaldeisk/baby­lonisk kul­tur och ställde sina krafter i den kaldeiske kungens tjänst, men var ändå omutligt trogna för­bundet. Deras trohet beskyddade dem. Kungen fann dem till och med kloka­re än alla andra rådgivare han hade till förfogande.

Tomhetens välde och sanningens lycka. Vi har lyssnat till en av världshistoriens mest kända samtal, dialogen mellan Jesus och Pi­latus. Den ene är fånge, den andre representerar ett av historiens mäk­­tigaste impe­rier. Je­sus är maktlös, Pilatus kan döma honom till döden. Ändå blir Pila­tus osä­ker. Han vill först förstå varför judarna vill få honom dömd. ”Vad har du gjort?” Men Jesu svar måste ha för­virrat honom. ”Mitt rike hör inte till denna värld”.

Läsningarna denna vecka har hämtats ur Mackabeerböckerna. Idag hör vi om kung Antiochos IV Epiphanes död i förtvivlan över sina över­grepp mot Juda land och på Guds tempel i Jerusalem. Han hade pla­ce­rat en främmande gudabild på platsen för bränn­offeraltaret i templet. Det kallas hel­­gerån, sakrilegi­um. Hans kvalfulla död bekräftas av en gre­kisk historie­skrivare.

År 165 f.Kr. renade och åter­ställde Mackabeerna temp­let i Jeru­sa­lem, efter att ha besegrat fien­der­­na. Med stor glädje fira­de man templets återinvigning och festen firas än idag (Chan­nukká). Också Jesus renade templet. Han sa­de: ”Det står i skriften: ’Mitt hus skall vara ett bönehus’, men ni har gjort det till ett rövarnäs­te”.

Jesus gråter över Jerusalem: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred!” De förstod inte att tiden var inne för Guds besök. Var tiden inne när Mattathias greps av ”helig iver”? Han såg av­fallet och grep till vapen. Han kunde hänvisa till hur Pinechas ha­de gripit till våld när folket avfallit under Mose tid (4 Mos 25). Ett samhälle har rätt att gripa in och skydda sig mot hot och våld, men yttre makt går inte till roten med det onda. Våld i religionens namn avvisas med goda skäl. Bergspredikan talar ett tydligt språk.

Den heliga Elisabeth dog vid 24 års ålder. Hennes älskade make hade dött fem år tidigare. Hon dog av utmattning i tjänsten för de sjuka och fattiga. Den heliga Elisabeth visste var hon hämtade kraften. När hon kom från bö­nen berättas det att ”hennes ansikte lyste med ett märkligt sken och från hen­nes ögon strålade det som solstrå­lar”. Den heliga Elisabeth sa: ”Vi måste ge det som vi har, glatt och gärna”.

Gertrud av Helfta (d. 1302) räk­nas som Tysklands största mys­ti­ker. Re­dan som barn kom hon till klostret i Helfta och formades av dess liturgi och sakramentala liv. Efter en omvändelse prägla­des hela hennes liv av enkelhet och stor andlig frihet. Den nittioårige Elasar visade stor inre frihet när han vägrade att äta det förbjudna svinköttet. Några av hans vänner hade anpas­sat sig. De er­bjuder honom att skaffa sådant kött som var tillåtet att äta. Också vän­ner kan svika när det gäller. Men Elasar väg­­rar.