Predikan 20 söndagen under året 2022
Jer 38: 4-6, 8-10; Ps 40: 2-4, 18; Heb 12: 1-4; Luk 12: 49-53
Eld på jorden
Redan förelöparen Johannes Döparen hade sagt det om Jesus: ”Jag döper i vatten, men den som kommer efter mig skall döpa i ande och eld”. Här säger han det själv: ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden”. Vi anar något som både förskräcker och fascinerar, både förfärar och lockar. Som Mose inför den brinnande busken. Han fick ta av sig sandalerna, men kunde inte låta bli att närma sig elden.
I antiken räknades elden till ett av tillvarons grundelement: jord, luft, vatten och eld. Vi kan kemiskt förklara hur eld uppstår och hålls vid liv, men det är inte lätt att förklara vad elden är till sitt väsen. Vi kan tända eld och begränsa dess verkningar, men det finns något vilt och okuvligt i elden. Den säger aldrig: ’Det är nog’. Av människan kan elden användas för både ont och gott, både för magi och för att laga mat. Skogsbränder kan vara förödande, men vi sitter gärna framför en öppen brasa och ser in i elden. I elden anar människan något av sin egen hemlighet. Vi gläds över en människa som ”brinner” för det goda och sörjer när det egna hjärtat blivit kallt och likgiltigt. Elden är en symbol för det gudomliga. Kyrkan tänder sitt påskljus från den brinnande påskelden och vid tabernaklet brinner den eviga lågan. I Hebreerbrevet kallas Gud ”en förtärande eld”. Också hans profet Elia kallades ”en brinnande eld”. Hans bön drog ner Guds förtärande eld över det framburna offret, medan avguden Baals profeter bad sina böner förgäves. Helgon och mystiker har ofta liknat sina andliga erfarenheter vid glödande eld. Bönen kallas ”brinnande” eller glödande”.
Mot denna bakgrund förstår vi kanske bättre Jesu ord: ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden”. Det handlar om hela hans verk, i ord och handling, som hans Fader hade sänt ut honom att fullgöra, för att rädda och frälsa oss människor. Jesus fortsätter med att tala om ett dop han måste döpas med. Han våndas innan det är över. Han syftar naturligtvis på sitt lidande, sin död och sin uppståndelse, kulmen av hans verk. Vi hörde en profetia om det i första läsningen, där profeten Jeremia av sina fiender kastas i en brunn för att svälta ihjäl, men som räddas ur brunnen. Kristi verk förs vidare genom den helige Ande som den första pingstdagen fördelade sig över de troende som ”tungor av eld”.
Brinner kyrkan idag av Kristi eld? Består församlingen av brinnande människor? Eller har elden falnat, rentav slocknat? Starka krafter, understödda av ärkefienden, vill släcka hennes eld genom att anpassa kyrkan till den här världens tänkesätt och värderingar. Vem vågar ta risken att åstadkomma splittring till och med i familjen, vilket Jesus talar om? Men det hindrade inte Franciskus av Assisi att följde sin kallelse och bli utstött ur sin familj. Många har mött och möter liknande reaktioner när de tar sin tro på allvar. Trots allt tal om tolerans för dem som tänker annorlunda tycks det bli allt kärvare villkor för en tydlig bekännelse till Jesus Kristus. En ung kristen förlorade alla sina kompisar när han inte längre instämde i deras förnedrande tal om Gud. Hur många katolska familjer blir idag stolta och glada över att något av deras barn vill gå i kloster eller vill bli präst?
Splittring är naturligtvis inte något självändamål. Vi måste både vara renhjärtade som duvan och kloka som ormar. Men det får aldrig ske till priset av räddhågad anpassning och kompromisser. Profeten Jeremia fortsatte att tala om vad folkets synd skulle leda till. De skulle föras bort i fångenskap och templet raseras. Den enskildes hjärta kallnar när hon steg för steg anpassar sig och andligen förs bort i ”främmande land”. En obeveklig följd av felaktig anpassning. Påven Franciskus varnar ofta för anpassning till världsliga tänkesätt och vanor.
Det betyder naturligtvis inte mindre omsorg om familjen. Tvärtom! Kyrkan behöver troende och praktiserande familjer. Jag säger inte detta för att ge någon i en splittrad familj dåligt samvete. Det är inte synden som är det katastrofala. Det katastrofala är att göra sig blind för synden och därmed låta den styra och få hjärtat att långsamt kallna. Det finns många familjer genom historien som först inte förstod det radikala hos Jesus, men som kom till insikt. Så var det ju med Jesu egen familj, där många tycks ha förstått först när Jesus fullföljde sin kallelse. De familjer som får nåden att gemensamt ta sin kallelse som kristen familj på allvar visar vägen från ”splittring” till vad familjen är kallad att vittna om, trots alla ofullkomligheter. Ni, kära kämpande familjer, ser det kanske inte själva, men vi andra ser det och gläds.
Människan kan inte göra något för att tända elden, men hon kan be som i dagens kollektbön: ”Tänd din kärleks eld i våra hjärtan”. Hon kan bereda mark och röja undan hinder. Och hålla lågan brinnande. Aposteln säger: ”Släck inte Anden!” Vi får både tröst och vägledning i andra läsningen. Vi är omgivna av en sky av vittnen, det är helgonen, våra bästa vänner. Låt oss ”befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnar. Tänk på honom som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet”.
Eller som vi sjöng i responsoriepsalmen: ”Han drog mig upp ur fördärvets grip, ur den djupa dyn, han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta. Är jag än betryckt och fattig, sörjer dock Herren för mig”.
Därför bekänner vi nu frimodigt vår tro och firar den heliga eukaristin.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
