Predikningar Ingmar Svanteson

Föregripande företal. Stora litterära verk har ofta ett företal. Musikaliska storverk inleds med en ouvertyr. Av­sik­ten är både att väcka förväntan och att ge en försmak av det som skall följa. Benedictus regel har ett företal, både inbjudande och före­gri­p­ande, dessutom präglat av intensitet och skön­het. Men vilket fö­re­tal kan mäta sig med Jo­han­nesprolo­gen? Den både föregriper och sam­manfattar det evangelium som följer, skri­vet av ”den lärjunge som Jesus älskade” och som vid den sista måltiden vi­lade vid hans bröst.

Ett välsignat nytt år. Gott Nytt År önskar vi med glädje varandra. Alla vet att det behövs. Även en sekulär kultur har en längtan och ett hopp om en bättre framtid. Men vad är bättre tider? Vad vill de kristna med denna önskan? Ett årsskifte påminner om att tiden inte är en fritt framflytande ström av tid. Redan i ska­pel­seberättelsen läser vi att Gud genom solen och må­nen har skilt dagen från nat­­ten för att utmärka högtider, dagar och år.

”Detta är den sista tiden.” Det har ofta hörts liknande budskap och röster i historien, men den ”sis­­ta tiden” kan ju bara inträffa en gång. Det måste vara en unik tid. Präglad av något som bara händer en enda gång i människans histo­ria. I sitt evangelium börjar aposteln Johannes ”i begynnelsen”, före den tid som män­niskan kan utforska, före all mätbar tid.

”Mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan.” Så känns det förvisso inte alltid, men Johannes vittnar om att det är så. Han ger ett exempel: ”Den som älskar sin broder förblir i lju­set”. Kärleksbudet har förnyats och fått ny kraft. Evangelisten vet att det är Anden som leder Symeon till templet och öppnar hans ögon, så att han kan säga: ”Mina ögon har skå­dat frälsningen.”

De oskyldiga barnen i Betlehem firas som martyrer, trots att de inte själva kunde be­känna tron. Tradi­tio­­nen är mycket gammal och utbredd i hela kyrkan. Kyrkan tror som hon ber. Ledd av Anden har hon firat dem som martyrer för Kristi skull. In­tuitivt eller i efterhand har hon förstått. Kris­ti offer sonar ”inte bara våra synder utan hela värl­­­dens”. Kristi offer, korsets vidun­derliga kraft, har förtrampat ondskans väl­de, också ”retroaktivt”.

”Han såg och trodde.” Den fjärde evangelisten berättar diskret om sin egen väg till tro. Det han såg, den tomma graven och de hoprullade bindlarna, blev tec­ken på att hans Herre hade uppstått. I den tron kan han sedan i sitt evangelium vittna om alla de ”tecken” han tidigare ha­de sett och hört. I en julprefation sjunger kyrkan: ”Ordet vart kött och tog sin bo­ning bland oss för att det nya ljuset, som strålar av din här­lighet, skulle skina klart för vår an­des öga”.

Familjen – den lilla, den stora och den eviga. Julens centrum är ett nyfött barn. Men barnet är inte ensamt. Vid krubban ser vi också bar­nets föräldrar. Så är det för varje barn. Ingen människa dyker upp ur tomma intet. Vi tror ju inte på storken. Varje människa har en far och en mor. Vi föds i en familj, in i en historia som redan pågår. Vi väljer inte vå­ra föräldrar. De är Skaparens medarbetare som förmed­lat livet till oss.

Vi har en frälsare och hans ljus är starkare än mörkret. Vi har en frälsare. Det var julnattens budskap. Evangelisten Lukas berättar hur äng­lar för­kunnade det för herdarna. Det bekräftades av profeter, apostlar och evangelister. Johan­nes, den fjärde evangelisten, talar ett helt annat språk än Lukas men budskapet är det­samma. Han kallar frälsaren för tillvarons ljus och säger: ”Lju­set lyser i mörkret, och mörk­ret har in­te övervun­nit det.”

Vi har en Frälsare – denna natt bekräftar det. Runt hela jordens krets firas hans födelse denna natt. Sam­ma glada budskap ljuder för alla människor: ”Idag har en frälsare fötts åt er”. Bud­skapet övergår allt vad filosofer kunnat tänka ut eller upptäcka. Därför är det äng­lar som förkunnar det. Herrens härlighet lyser omkring dem och herdarna grips av stor förfäran. Men de får höra: ”Var inte räd­da. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er”.

Sakarias besjunger en ”soluppgång”. Det är ti­den mellan nattens mörker och dagens fulla ljus. Som kristna le­ver vi inte i det fulla ljuset, men i gryningen, i sol­uppgången. Kyrkan låter oss höra Sa­karias ord på julaftonens morgon. Liturgin säger oss att ”dagen” är inne först med midnattsmäs­san, som inleder en ny dag. På julaftonen sjunger vi fortfarande: ”I mor­gon skall ni skåda frälsning­en…”.