Kortpredikan 27 september 2022, S. Vincent de Paul, präst

 Job 3: 1-3, 11-17, 20-23; Ps 88: 2-8; Luk 9: 51-56

”Varför ges liv åt dem som plågas så bittert?”

Job berövas alla sina barn, all sin egendom och dess­utom sin häl­sa. Han förbannar sin födelsedag och öns­kar sig döden.

Vår tid har enorma möjligheter för att lindra nöd, men det lyckas ald­rig helt. Vi skall ju dö. Därför vidtar man åtgärder för att un­dan­röja själva frå­gan. De som ”väntar efter döden, utan att den kommer”, skall få rätt av själva föregripa döden.   

Den lösningen var otänkbar för Job. Hans bok ger inga lätta svar. Inte ens hans vänner kan trösta. Inte heller det svar som Gud ger lö­ser frågan.

Men Jobs bok skyg­gar inte för själva frågan. Jobs liv pe­kar fram­åt.

Jesus är på väg till korset när han avvisas av samarierna och lär­jungarna vill kalla ner eld från himlen för att de skall förgöras.

Lärjungarna till­rättavisas, men inte heller de förstår varför. Inte än­nu.  

Vincent de Paul gav sitt liv för dem som levde i yttersta nöd. Sä­kert mötte han många som kunde instämma i Jobs fråga.

Job frågar varför Gud själv tycks hölja hans väg i mörker. Gud tillät det onda att plåga.

Vi hör Jobs fråga från den korsfäste. ”Varför har du övergivit mig?” Jesus identifierar sig med frågan och alla som ställer den. Han tar upp frågan i sin egen kropp. En väg öppnas. Ett svar skymtar.

Svaret på frågan, och viljan att leva vad som än händer, lär vi oss bara vid Jesu kors, närvarande i varje eukaristi.

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson